Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
leger emellan till en hälsosam sovring. Den
som är ensam herre på täppan är inte alltid så
noga med ogräset.
"Vox" är ett behagligt litet häfte, på ett
opretentiöst sätt även behagligt tunt. Att detta
inte är slump utan avsikt visar citatet av Klara
Johanson. Åtta diktarynglingar och två d:o
ungmor deltar. Stilarna är variabla, från det
konventionellt lundensiskt pratsamma hos N. G.
Sellman till den ekelundska knappheten hos
Nils A. Bengtsson, men häftet rymmer också
andra aspekter och attityder: den ironiska, den
kampidealistiska, den formsträvande (Bengt
Holmström som skriver en orimmad rondel),
den cyniska av halvamerikanskt märke. Mest
övertygar nog Ulla Olin med tre dikter av
ett visst, om Karin Boye påminnande allvar,
även om den formella pregnansen ännu lämnar
något övrigt att önska. Gunnar Ekelöf
Mika Waltari: Sinuhe egyptiern.
Översättning från finskan av Ole Torvalds.
Wahlström & Widstrand
1947. 16:—.
Mika Waltari är ett av de finländska namn
som man har lagt märke till under åren. Hans
bana som författare har, utifrån sett, förefallit
en smula knyckig, och när man får i sin hand
en volym på 614 sidor med den inte särskilt
lockande titeln "Sinuhe egyptiern" och klädd i
ett omslag med ett halvnaturalistiskt huvud, som
påminner om gammalkristna vaxmålningar,
mot en pastischerande botten med ibisar och
vågar och allehanda hieroglyfer, känner man
sig en smula skeptisk. Det dröjer emellertid inte
länge förrän man sitter fängslad av berättelsen
om den lille gossen med de stora faraonernas
blod i sina ådror, som kommer drivande utför
Nilen och hamnar hos den gamle barnlöse
fattigläkaren i Tebe för att efter många och
underbara öden hamna i ensamhet vid det
östra havets strand, där han nedtecknar sitt liv
i femton stora böcker, som samtidigt bildar en
jättelik fresk av människor och händelser, liv
och seder i de gamla kulturländerna kring
Medelhavets östra stränder under den epok
som betecknas av namn som Teje och Nefertite,
Achnaton och Tutanchamon.
Så långt anmälarens vetande sträcker sig
har Waltari givit en på historiska fakta
byggd framställning av ett av de intressantaste
skedena i Egyptens historia, den korta och
märkliga tid då farao Achnaton av det
urgamla egyptiska riket med dess mäktiga och
grundmurade institutioner i en handvändning
sökte bygga upp ett nytt och bättre samhälle
på grundval av tron på en enda gud och
människornas goda vilj a. Försöket ledde som bekant
till intet, och Waltaris tes är den att
människorna är och förblir sig lika under tiderna
och i alla länder. Hans roman är sålunda inte
bara en skildring av en historisk epok utan
också en "berättelse om det närvarande". Utan
att söka eller konstruera några direkta
paralleller har han format sitt verk så att läsaren
nästan oavbrutet känner igen sin egen tids
problem. Eller kanske man snarare bör säga att
författaren har gestaltat vår tids problem, så
att man godtar dem som dåtidens problem.
Ole Torvalds har signerat den utmärkta
översättningen. Thure Nyman
Louis Verneuil: Sarah Bernhardt.
Översättning av Monica Wasastjerna. Bonniers
1947. 17:50.
Louis Verneuil har gjort sig känd som habil
teaterledare, aktör och pjäsmakare på
parisboulevarden — flera av hans fjäderlätta
produkter ha letat sig fram till svenska scener —
och han har varit gift några år med Sarah
Bernhardts sondotter. Han har alltså i mycket
kunnat stödja sig på den gudomligas egna
uppgifter då han gått till det delikata värvet att
skriva hennes levnadshistoria. Påståendet att
divan var judinna kan han sålunda korrigera:
mormodern var hennes enda judiska
anförvant, och det känns ju lugnande. Hon växte för
övrigt upp i en demimondän miljö av det slag
Colette brukar skildra med sådant mästerskap;
modern var älskarinna åt hertig de Morny,
Napoleon III: s halvbror, och själv fick hon
ett särdeles brokigt kärleksliv, vars
protagonister författaren presenterar i tur och
ordning. Fadern till hennes son var prins Henri
de Ligne, och hon blev skild från denne på
samma sätt som kameliadamen från sin älskare.
Verneuil redogör för alla de roller hon
kreerade, varvid han utgår från att läsaren
känner till inte bara klassikerna utan vad värre
är: hela den franska dagsrepertoarens lättare
stycken under ett halvsekel. Den opryda men
välpudrade framställningen upplyser vidare om
hennes succéer och fiaskon, hennes turnéer
och gager och triumfer, ja, läsaren får till och
598
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
