Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
i mungipan. Dit hör den leda häxan mrs Gargery och
naturligtvis den galna miss Havisham som stängt sig
inne i ständig natt i sitt av damm och spindelvävar
översnöade slott sedan hon på själva bröllopsdagen
blev utsatt för ett hämndgirigt skämt som för evigt
kom henne att hata allt mankön. Förtrollningen hos
romanen ligger i samspelet mellan dessa två världar,
å ena sidan den verkliga med sitt myller av
utomordentligt trovärdiga gestalter, sina hänförande tavlor av
landsbygd och sina breda sedemålningar av det
viktorianska London, å andra sidan den overkliga, där det
fantastiska manifesterar sig intill gränsen av det
visionära. Dickens’ storhet ligger framför allt i hans
förmåga att manipulera dessa motsättningar och att
förena dem genom att med en plötslig
belysningsförändring eller införandet av en oväntad episod göra det
overkliga alldeles hemvant och mänskligt eller det
verkliga sällsamt. Hans humor och sinne för det
komiska är därvidlag ofta den aladdinlampa som
åstadkommer trolleriet. Man kan peka t. ex. på den
förtjusande döve nickegubben mr Wemmick senior
som åt de vardagliga scener där han förekommer
förlänar ett omisskännligt skimmer av folksaga.
När litterära mästerverk filmas brukar det ju i bästa
fall mest likna sådana restaureringar av konstverk där
inte bara patinan utan även en del av det som är under
stryker med. David Leans överflyttning av "Lysande
utsikter" till celluloiden är emellertid gjord med
utpräglad känsla för Dickens’ kvaliteter utan att därför
pieteten lagt en förlamande hand över dramatiseringen.
Filmen kan givetvis endast ge en synopsis av boken
men förenklingen är gjord med intelligent urskillning
av vad som gör handlingen levande: ett helt förlopp
får nöja sig med en antydan, nödvändig för att
konstruktionen skall hålla, medan en signifikativ och
fil-matiskt tacksam enskild episod återges i full skala.
Att filmen ändå i förhållande till originalet efterlämnar
en känsla av nakenhet och tomhet är förmodligen
oundvikligt, man får nöja sig med att den inte är livlös och
tråkig och att den i jämförelse med andra
romaninspelningar är i högsta klass. Däremot tål den inte
som film en jämförelse med David Leans för all del så
olika mästerverk "Kort möte"; man ifrågasätter om en
filmregissör överhuvudtaget kan ge sitt yppersta när
han ställs inför ett litterärt verk av vördnadsbjudande
dimensioner och hela tiden måste vara medveten om
att han väljer och vrakar där det egentligen inte finns
något att vraka.
Att Lean nu framför allt valt de bildmässigt
tacksammaste partierna och gått snabbare förbi de
psykologiska förloppen får man inte förtänka honom.
Inledningsscenerna från marsklandet och kyrkogården är i
mitt tycke något för medvetet expressionistiska —
man får nästan tyskt 20-tal i tankarna — men så är
de också expressiva. När straffången första gången
hugger tag i den lille Pip är det en chock som får en
att hoppa högt i bänken. Miss Havishams
Törnrosa-slott är utnyttjat med en fantasi som nog inte står den
ordinäre Dickensläsaren till buds; liksom när man
nyss såg Magwitchs fruktansvärda uppenbarelse under
stormig natthimmel tänker man vid anblicken av den
groteska, i spindelväv förpuppade bruden på
illustrationernas oförlikneliga mästare Doré. Pojken
(Anthony Wager — rollen övertas högre upp i ären av John
Mills) och den elaka flickan (Jean Simmons — så
ofantligt mycket bättre än sin efterträderska längre
fram i filmen, Valerie Hobson) rör sig med
barndomens förmåga att acceptera det bisarra på det
älskligaste vis i denna förfallna, dystert konspirerande
miljö, ett exempel på Dickens känsla för symboliska
effekter. Londonbilderna är inte fullt så mättade men
övertygar, trots lukten av ateljéarbete här och var. Här
är det andra illustratörer man erinras om, Dickens
egna. Pocket, spelad av Englands nye store
skådespelare Alec Guiness, som kan göra både narren i Lear
och Richard II och som här fått en roll någonstans
mittemellan dessa mänskliga plan, är som klippt från
Cruikshank och till samma galleri hör den astmatiskt
stånkande, i all sin fetma förundransvärt beslutsnabbe
advokaten. Som en perfekt tidsmålning minns man
också marinen med den annalkande hjulångaren och
de tre ångestfullt väntande i roddbåten. Filmkritik
skall inte vara litterär har det sagts (och med föga
rätt när det gäller kritiken i ett litterärt magasin) men
med risk att förtörna den rena filmestetikens vänner
skall här sägas att "Lysande utsikter" förtjänar sin
rangplats i engelsk filmproduktion därför att den så
högt vinnlagt sig om att göra ett litterärt stoff
rättvisa. Till slut en not om den svenska textredigeringen:
Var det ett dåligt försök till vits att kalla Pips rival
Mr. Drummle för Drummel?
Den engelska filmen "Frestelsens hamn" laborerar
också med ett litterärt stoff, en roman av den franske
thrillerförfattaren George Simenon ("Newhaven—
Dieppe"). Kombinationen Dickens-Simenon ter sig
kanske för de flesta skrattretande men i själva verket
är Simenon inte någon så dålig författare att skrattet
enbart på den grunden är motiverat. Hans
produktivitet är ofantlig (så var Dickens’ med för den delen)
och mycket av vad han skrivit är rena konfektionen.
Men han har oavbrutet skrivit upp sig och
åstadkommit en rad thrillers där psykologiska ödesmotiv
utvecklas med obönhörlig logik i en slags stillastående
åskatmosfär som griper och skrämmer med något av
äkta konst. Till dessa hör den här historien om en
ställ-verksvakt (Robert Newton) i en engelsk hamn (i
romanen fransk) som från sin arbetsplats blir vittne till
ett mord och efteråt tillvaratar en resväska som visar
sig vara fylld med pundsedlar. Mannens samvetsnöd
och hans vacklan mellan att gå till polisen med sitt
fynd eller behålla skatten är det psykologiska temat
som flätas samman med en ytterst spännande
kurra-gömmalek där utom honom polisen och mördaren
deltar. Jämförd med amerikanska kriminalfilmer har
denna europeisk kultur i stället för glamour och ett
verkligt psykologiskt innehåll som rör sig med
människor och inte urklippta seriefigurer, den har också
en viss dyster skönhet med sin genomförda, briljant
fotograferade svart-vittskala, sina svårmodiga
stämningar från dimmiga kajer där ångbåtssirener och
tågvisslor utstöter sina rop av klagan och människorna
strävar i en atmosfär av förtätat hot. Historien är
konsekvent tragisk och slutar med allmänt manfall, kvar
bland de fria och levande blir egentligen bara den
godhjärtat lättsinniga, hållningslösa varietéflickan och
järnvägsmannens duktiga lilla dotter (Margaret
Barton), i denna hårda värld en vilsen uppenbarelse av
600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
