Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
men även av hans ras’ och hans hemlands besvärliga
yttre position. Wilson anser det omöjligt att avvinna
romanerna några religiösa perspektiv och går även illa
åt dem, som i berättelsen "Den sanningssökande
hunden" velat se en religiös allegori. Han ser där i stället
en ironisk satir över borgerligheten, utförd i Flauberts
anda och eventuellt även i Marx’.
Men Edmund Wilson förnekar också Kafkas storhet
som konstnär. Han pekar på det skissartade, ofärdiga
i hans verk och anser det orimligt att jämföra Kafka
med författare av Joyces, Prousts eller Dantes
storleksordning. Wilson vill som ungefärliga jämlikar i
stället nämna Gogol och Poe, vilka han också räknar
som sinsemellan och med Kafka besläktade
karaktärer. Han anser emellertid att också dessa båda har ett
övertag över Franz K. genom sina positiva drag —
Gogol genom sin tro på det heroiska Ryssland, Poe
genom sitt frejdiga, stridbara temperament, typiskt
för de generationer amerikanare, som levde närmast
efter frihetskriget.
Orsaken till den genklang Kafka väckt hos
1940-talets människor finner Wilson däri, att så många av
dessa människor lever i ständig fruktan och osäkerhet
och finner uttryck för just dessa känslor hos K. När
tiderna en gång förändras kommer de rätta
proportionerna hos hans verk att bättre framstå.
New Republic innehöll nyligen en roande
presentation av en för Förenta staterna specifik litteraturart —
tvåloperan. Tvålopera är den populära benämningen
på de oändliga serier av små radiopjäser på tio
minuter eller en kvart, som stora tvålfirmor o. d. utsänder
på sina dagliga program. Dessa pjäser sänds
huvudsakligen på dagen och riktar sig främst till husmödrar,
varför de gärna glorifierar moderskapet och låter
illdåden utföras av män eller av mera vampartade damer.
Det främsta av de bolag, som tillverkar tvåloperor är
Hummerts, drivet av ett äkta par med detta namn.
Hummerts levererar en åttondel av alla program, som
utsänds i U. S. A. under dagen, tillverkar 3 600
manuskript om året för sina 14 löpande serier och har på
15 år hunnit motta 50 000 000 brev från vänner och
beundrare av "Just Plain Bill", "Our Gal Sunday",
"Rose of My Dreams" och andra av sina hjältar.
Pjäserna matas ut av en stor stab anställda, som arbetar
efter direktiv av Hummerts. Tillverkningsmetoderna
skyddas noga för insyn, men ett och annat knep har
dock sluppit utanför de hummertska väggarna.
Sålunda låter man vanligen i juni, då intresset för radio
slappnar en smula, en person i varje serie bryta benet,
kidnappas eller dylikt, varpå hans rörande eller
spännande situation utvecklas under sommaren för att
avslutas med ett lyckligt tillfrisknande på hösten, när
lyssnandet återgått till det normala. Olyckliga
utgångar är inte populära och den författare, som givit
sin fantasi fria tyglar (medan herrskapet Hummert
befann sig på en europatripp) och tvungit en omtyckt
person att låta amputera ett ben, fick sparken så snart
hans chefer klivit i land.
Det bolag, som främst gynnar Hummerts har låtit
utföra en marknadsundersökning beträffande
lyckokvoten hos husmödrar, som lyssnar på tvåloperorna.
Det tillfredsställande resultatet utvisar att 85 % är
fullt lyckliga i livet, "utom någon enstaka gång".
Vedersakare till Hummerts pjäsfabrik har liknat
den vid General Motors bilverkstäder; själva föredrar
de att jämföra sig med Alexander Dumas och hans
stab av skribenter.
T. S. Eliot, som sällan eller aldrig framträder med
synpunkter på den moderna litteraturen, har nyligen
frångått sina vanor i detta avseende. Under ett längre
besök i Amerika i sommar har han hållit ett
radioanförande, som också ledde honom in på moderna
ämnen. Han vände sig till en början mot
maktcentrali-sation inom politiken och poängterade, med exempel
från Ryssland, dess förödande inverkan på det andliga
livet i en stat.
Även existensialisterna fick sin del av kritiken. De
föreföll Mr Eliot som en synnerligen förvirrad grupp
författare, osäkra om sina egentliga avsikter och ibland
även om vägarna till dem. Sartres "Stängda dörrar"
betecknade han som en utmärkt pjäs, men utan
bestående värde och, tillade Eliot försynt, kanske med
en dragning åt det något för sensationella.
Som den bäste bland senare års unga engelska
författare nämnde han den stupade lyrikern Sidney
Keyes. I övrigt ansåg han Europas kulturella situation
"tämligen trist", varför en amerikansk kommentator
tillåtit sig en förmodan att den skulle ljusna något då
föredragshållarens egen bok om kulturfrågor snart
utkommer. Däremot förnekade Eliot att han skulle
komma med något versdrama den närmaste tiden.
«-
Simone de Beauvoir, den kända
existensialistförfat-tarinnan, har skrivit en liten artikel i New York Times
Book Review, där hon sysslar med det amerikanska
inflytandet på fransk litteratur. Hon säger där att
efter den kraftiga strömmen av amerikanskt
inflytande efter befrielsen har en viss leda inträtt vad
amerikanska böcker beträffar och det har också uppstått
överproduktion av franska debuter, som drar sig fram
på amerikansk stilkonst, mestadels i den hårdkokta
genren. Hon har emellertid funnit vissa förklaringar
till den saken. Först den omständigheten, att
amerikanska författare skriver på ett nytt språk, som bättre
lämpar sig att fånga tidens puls än det förfinade
franska skriftspråk, som fulländats under seklers
polerande. En ung man, som återvänder från
motståndsrörelsen, säger hon, och som vill ge litterära uttryck
åt sina upplevelser, har mycket svårt att göra detta på
de franska klassikernas eller Valérys språk; han söker
sig i stället till en amerikansk detektivförfattare, vars
stil han med större behållning kan ta intryck av.
Det finns emellertid också en annan, djupare
liggande orsak till att intresset för amerikansk litteratur,
trots en viss avmattning fortfarande är så starkt i
Frankrike, säger Simone de Beauvoir. Hos författare
som Steinbeck och Richard Wright finner man som
huvudambition att "på ett dramatiskt sätt framställa
nutidsmänniskans kamp mot omvärlden", ett tema som
ju existensialisterna anser vara det enda som är värt
att behandla.
602
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
