- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVI. 1947 /
613

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Kommentarer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KOMMENTARER

ansåg att en del av de pengar han förtjänat
på sprängämnen, vilka han var väl medveten
om skulle komma att användas i destruktivt
syfte, borde tjäna de uppbyggande krafterna.
Men som den norske domaren, Helge Krog,
påpekar torde det vara omöjligt ens inom en
samling idealister att enas om vilken litteratur
som är uppbygglig. Det beror helt på vilka
ideal man har. En radikal och en konservativ,
en hedning och en kristen, en livsnjutare och
en asket, en antimilitarist och en försvarsvän,
en internationalist och en nationalist kan vara
lika goda idealister objektivt sett, men deras
syn på tendensen eller frånvaron av en tendens
hos ett litterärt verk måste givetvis gå
diametralt isär. En ärlig, idealistisk tendens kan
förenas med äkta konstnärlighet, men så snart
uppbyggligheten köpts på bekostnad av den
litterära äktheten måste verket anses ha
förverkat sitt morediska anseende.

Diskussionen om "det nordiska nobelpriset",
som det svenska förlaget talar om i sin reklam,
har inte kunnat undgå att också beröra det
verkliga nobelpriset. Helge Krog uttalar sig
med stark sarkasm om Svenska akademiens
utdelningar: "Ä ena sidan önskar de innerligt
att kätterska, upproriska, revolutionära diktare,
alltså diktare som betyder något, ska dö en
tidig död. Lever de så länge att de obegravda
blir alltför berömda kan man bli tvungen att
på deras höga ålderdom ge dem nobelpriset.
Så var det med Anatole France, så var det
med Bernard Shaw, bittra minnen. Å andra
sidan: kan man undvika att ge priset till den
sortens diktare innan de blir 100 år, så är det
önskvärt att de håller sig raska och rörliga tills
de blir 200: under mellantiden kommer deras
ungdoms och mannaålders verk att bli
kolossalt föråldrade ..förlåt idealistiska, och de
aderton kan besegla sitt frisinne med att lägga
nobelpriset som en lagerkrans på senilitetens
redan uppkastade grav."

Detta är ju en grov överdrift, men det

skadar kanske inte att inför den stundande
prisutdelningen notera att nobelpriset inte har
den allra bästa press utomlands. Eller också
ingen press alls: när genom ett
telegrambyråmisstag det nyligen gick en notis genom
världspressen att 1947 års nobelpris givits till Maj
Lindegaard Brøgger för hennes roman "Mor
Maria", så föranledde meddelandet inte någon
som helst kommentar av förvåning. Det kan
inte vara något avundsvärt uppdrag att utse
nobelpristagare, och akademin löper ständigt
risken att antingen komma för sent till de
banbrytande diktarna eller också satsa på fel
häst bland dem som ännu ligger mitt i loppet.
När den dessutom varje gång måste gå som
katten kring het gröt kring den idealistiska
paragrafen förstår man deras huvudbry.

Det hör ju till att man så här års skall gissa
på nobelpristagare. André Gide torde väl vara
den bäst kvalificerade enligt Helge Krogs
nid-teckning, och trots den vill man säga: bättre
sent än aldrig. Mauriac har ju länge varit
kandidat. Bland yngre fransmän är
förmodligen Malraux den mest förtjänte. T. S. Eliot
är given och ännu inte i otiumåldern. Någon
engelsk prosaförfattare i prisklass är det svårt
att urskilja just nu. Ett lyckat och intressant val
skulle säkerligen kunna göras i Italien, som
har både poeter och romanförfattare av hög
standard. Amerika har Faulkner, Hemingway
och Dos Passos, Sydamerika Neruda. För
Norge har Øverland varit på tal, Danmark har
Nexø och Sverige Lagerkvist och Ekelund.

Nobelpriset har blivit det definitiva krönet
på en diktares berömmelse. Hur mycket roligare
vore det inte om det kunde utdelas längre ner
på berömmelsens skala till diktare vilkas
odödlighet inte förefaller garanterad men som
verkligen kan betyda mycket för de levande och
därför har behov både av pengarna och
berömmelsen. Listan blir genast intressantare: Sartre,
Camus, Auden, Dylan Thomas, Moravia, Harry
Martinson t. ex. Georg Svensson

613

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:58:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1947/0629.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free