Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Olof Lagercrantz: Prosaskisser från mossen - Farbror Fred - Den infrusna fågeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROSASKISSER FRÅN MOSSEN
endast diplomatiska trick, yta och sken. Redan
som barn kände han dragningen åt rejäl gödsel,
och han löpte linan ut. J ag tror inte han var med-
veten om någon kritik. Därtill förblev han hela
sitt liv alltför mycket av en skuldmedveten
skolpojke. Men hans liv och hans öde var kritik nog.
DEN INFRUSNA FÅGELN
Det blåste hårt och kallt den dag
ladugårdskarlens yngste bror skulle fara till Amerika.
Han hade gått kring och talat om det länge.
Det var sommar när han kom och tog in hos
sin bror, men han vägrade att hjälpa till med
skörden. Han gick i fina mörkblå
cheviots-kläder på den dammiga landsvägen och talade
om Amerika. Han var en smula konstig, blek
och långnäst, och han hade aldrig kunnat
sköta något arbete ordentligt. Nu verkade han
Som en kvarlämnad flyttfågel, som oroligt
irrade kring på en övergiven strand. De stora
amerikasträcken hade dragit i väg för länge
sedan, och det var sällan det kom hälsningar
därutifrån. De små gummorna i stugorna vid
kyrkan, som alla hade barn i Amerika, fick
sällan brev, ofta endast ett kort till julen.
När hösten kom hade han ännu inte kommit
i väg. Han var inte lika elegant längre, och
näsan blev röd i den ständiga vinden på
mossen. Hans oro ökades, och han talade om
biljetten som inte var klar. Det var många som
avrådde honom. Det var inte sådana tider i
Amerika som i gamla dagar. En son till gubben
på Tomten hade skrivit hem och frågat sig för
om arbete i gamla Sweden. Många svenskar
hade det svårt, och de som hade det bra kände
inte längre solidaritet med nyanlända
landsmän. Men ladugårdskarlens yngste bror lät
ingenting inverka på sig.
— Det är för jag är så orolig, sade han.
Någon annan förklaring tyckte han inte
behövdes, och den räckte ju också bra till. Någon
framgång hos flickor hade han aldrig haft,
men denna höst låg det ett långvägaskimmer
över honom, ett stort besluts äventyrsglans
kring det buckliga huvudet, som liknade en
kycklings som fått ligga för länge i ägget och
farit illa därav. En av mjölkerskorna sågs
promenera med honom ibland. Han gick
framåt-böjd och talade om sin oro och om det stora
landet han skulle till.
Långt fram på vintern, i februari, blev det
äntligen klart med biljetten, och han gick kring
för att säga adjö. Det var bitande kallt. Mossen
låg vit, och här och var hade vinden spolat
undan snön, så att det vissna gräset lyste
igenom och isen på torvkanalerna låg blank.
Jag följde honom när han gick runt i stugorna.
Han var plågad, stakade sig, hade redan
tankarna långt ute på Atlanten. När vi gick till
Prästakåken, där förmannen bodde, kom vi ut
på mossen ett slag. Vinden rasslade i videt,
som spretade mot den ljusblå, utkylda himlen.
En skata kämpade med stormen, virvlade runt,
tog sig upp mot vinden och gick åter runt. Det
sved i öronen, och vi höll handen för det ena
örat och kämpade oss fram med den sidan
först. Vid en kanal lyste något blått i isen,
och vi gick fram för att se vad det var. Det
var en gräsand som låg inbäddad i isen som
i en genomskinlig kista. Det var den utbredda
vingens blå vattenspegel som lyste.
— Den blev väl kvar, när de andra gav sig
i väg, sa ladugårdskarlens bror. Så kallt som
det är i år, lade han till.
Vi fortsatte över mossen, och inne hos
förmannen blev det kaffe och tal om Amerika, om
bekanta där som skulle hälsas och skämt om
guld och täljknivar. Förmannen blev uppspelt
och tog fram brännvin, men ladugårdskarlens
bror hade blivit ännu förströddare. Han sva-
619
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
