Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Olof Lagercrantz: Prosaskisser från mossen - Den sjuka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROSASKISSER FRÅN MOSSEN
växte det redan gräs på hans grav. Att ingripa,
att på något sätt söka länka andras eller sitt
eget öde var meningslöst. Det kändes bättre
när någon var sjuk, när någon verkligen
hotades av döden. Då såg man ännu att livet
fanns, att det stred om de sina och inte ville
släppa dem. Då var man ett ögonblick nära
livskällorna. Det steg en fin eggelse upp från
tanken på döden. Man rörde sig friare i dess
grannskap, blev upprymd och nästan glad, som
inför en stor fest. Livet däremot kom henne
att gråta. Hon levde inne i sina grå
melankoliska drömmar. Tänkte ibland att hon
förvandlats till ett träd eller till en sten och inte
mer kunde förnimma någonting, att hon var
helt och hållet utanför människornas värld,
som hon inte mer förstod. Ibland klagade hon
över att hon aldrig skulle dö, att hon skulle
få se släkte efter släkte gå bort från sig och
att det till slut inte skulle finnas någon kvar
som brydde sig om henne, som visste vem hon
var, som tog hand om henne och höll handen
på hennes panna i svåra stunder.
Hon gick fortare och med sammanpressade
läppar, som hon då och då fuktade med tungan.
En otäck torr beläggning i munnen var ett
tecken på att hon alltmer förlorade sin balans,
att nerverna började spännas till det
outhärdliga. Hon lyssnade ut i vinden. Skulle inte
det gälla fågelropet höras? Skulle inte blyet
komma farande? I den tanken låg hennes enda
förhoppning numera.
Det blev mörkare och hunden sprang inte
bort mera. Den höll sig tätt intill henne.
Kråkorna drog bort åt sjön, där de hade sin
nattkvist. Himlen blev mörkt gråvattrad och vinden
tog till. Tistlarna vid kanalkanterna böjde sig,
glimtade till med röda blomkronor som
semaforer på en station, och bladen rev och klöste
i luften. Hon blev våt om fötterna men märkte
det inte. Det strimmade ännu en gång genom
hennes medvetande om en förnyad värld, om
det höga fågelropet, om grimaser som löste
sig i småleenden, om knutna händer som
öppnade sig. Sedan tog den onda förtrollningen
vid igen, och hon kände försteningen i ansikte
och lemmar. Hon gick fortare och snubblade
ofta. Torkan i munnen blev allt svårare och
hon började småspringa. Ett ögonblick
stannade hon vid en kanal, böjde sig ned och
hämtade upp vatten i handen. Det smakade
dy och lindrade inte törsten. Mörka dimslöjor
steg upp ur vattnet. De grep efter henne, och
hon skyndade vidare. En ledningsstolpe som
sköt upp ur mörkret kände hon som smärta
i bröstet, ett bubblande ljud i marken som en
gråt inne i sig själv. Hon kände hundkopplet
i fickan, tog upp det och kopplade hunden och
blev ett ögonblick lugnare av kontakten med
djuret. Men det varade ej länge. I det tätnande
mörkret skyndade hon fram utan att längre
veta i vilken riktning hemmet låg. Det var
förmodligen hunden som förde henne hem till
sist. Med förstelnade anletsdrag stod hon i
dörren och lät sig ledas in till sin säng, medan
hunden gnällde och ville komma in till henne.
621
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
