Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Jean-Paul Sartre: Med döden i hjärtat. Översättning av Eva Alexanderson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEAN-PAUL SARTRE
— Det är i alla fall tur att det gick så fort
som det gjorde, när vi ändå blev slagna.
Åderlåtningen är inte så farligt stor.
Schneider skrattar sitt lilla sorgsna hånskratt:
— De kommer nog att åderlåta oss dag
efter dag, och det blir inte bättre. Stackars
karlar, de tror att det bara blir för tre månader.
— Ja.
— De kommer aldrig hem igen, de får
aldrig mera se sina hustrur. Och inte sina
ungar heller. De kommer att dö i Tyskland.
— Är du inte gift? frågar Brunet.
— Jo. Men jag ger tusan i om jag dör här
eller någon annanstans.
— Drar ni inte jämnt?
— Vi är vansinnigt kära i varandra. Och
två ungar har jag. Du är inte gift du.
— Märks det?
— Klart det märks.
De tiger. Brunet kan ännu urskilja
Schneider stora näsa och det sorgsna leendet kring
hans mun. Schneider fullföljer sin tankegång,
han visar på de sovande männen och säger:
— De kan inte hjälpa det. Vad kunde de
göra åt saken? Vi var alldeles ensamma.
— Ensamma, säger Brunet gäspande.
Engelsmännen då?
— Äsch! säger Schneider. Han ser ned på
sina kraftiga händer och säger uttryckslöst:
Om inte Sovjet hade lämnat oss i sticket...
Brunet reser sig upp och säger kyligt:
— Oss emellan, gubbe lilla, vem var det
som lämnade vem i sticket? Om de hade
inbjudit Sovjet till München ...
Han hejdar sig, är rädd att ha gått för långt.
Han försöker urskilja Schneiders ansikte, men
det är för mörkt, man kan inte längre se
någonting annat än vakttornens mörka skuggor mot
himlen. Brunet säger sömnigt:
— I alla fall är det en jävla soppa —
— Ja, säger Schneider. En jävla soppa.
— Jag tror jag ska sova, säger Brunet
gäspande.
— Kan du sova?
— Jag kan alltid sova.
— Nå, då försöker vi då.
De sträcker ut sig på presenningen med
ryggsäckarna mot väggen. Schneider vecklar
ut filten och de rullar in sig i den. Brunet
ligger på rygg med huvudet på ryggsäcken,
han stirrar med öppna ögon. Han känner
värmen från Schneider, han gissar att Schneider
också ligger med vidöppna ögon, det retar
honom. Han tänker: Som om jag inte hade
nog ändå utan den där. Han undrar vem av
dem det är som har manövrerat den andre.
Då och då ser han en liten ljusstrimma på
himlen och tänker: Han hade rätt, det är
stjärnfallens tid. Schneider rör sig litet under
filten och viskar:
— Sover du, Brunet?
Brunet svarar inte, han väntar, det är en
strid om vem som är vaken längst. Några
ögonblick, sedan hör han en liten nasal snarkning:
Schneider sover, Brunet är ensam vaken, det
enda ljuset bland dessa tjugutusen nätter.
Han småler, sluter ögonen och glider bort.
— Ned bakom muren! Kvicka på! säger
Schneider.
Brunet sätter sig upp, river sig i huvudet och
återfinner sig mitt i en sällsam natt fylld av
buller.
— Vad är det?
— Heja på!
Brunet kastar av sig filten och trycker sig
platt ned bakom den lilla muren bredvid
Schneider.
En klagande röst:
— Mördare! Mördare!
Någon skriker något på tyska, sedan
kommer kulsprutornas torra knatter. Brunet tar
risken att kika över muren, i skenet från
blixtarna ser han en väldig människoskara stå som
förkrympta träd med knotiga, förvridna grenar
sträckta mot himlen. Det sticker i ögonen, han
känner sig tom i huvudet, så säger han:
626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
