Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Jean-Paul Sartre: Med döden i hjärtat. Översättning av Eva Alexanderson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MED DÖDEN I HJÄRTAT
— Den lidande mänskligheten.
Schneider drar honom baklänges:
— Jag ger tusan i din lidande mänsklighet.
De håller ju på att massakrera oss.
Rösten snyftar som en rännil i natten:
— Som hundar! Som hundar!
Kulsprutan skjuter inte längre. Brunet
stryker sig med handen över pannan.
— Vad är det som försiggår?
— Jag vet inte, säger Schneider. Först sköt
de en gång, kanske i luften. Men andra gången
var det allvar.
En brusande djungel omkring dem:
— Vad är det? Vad är det?
Och så svaret från självtagna ledare:
— Håll tyst! Rör er inte! Ligg ner!
En minut av spänd tystnad. På vakttornen,
som avtecknar sig svarta mot den mjölkaktiga
himlen, står män och väntar med fingret på
kulsprutornas avtryckare. Brunet och
Schneider står på knä bakom muren; på långt håll
ser de det runda ögat på en ficklampa skälva
i en osynlig hand. Den kommer närmare och
sopar med ljuset över grå larver som ligger
platt ned mot marken som tomsäckar. Två hesa
röster talar på tyska. Brunet får plötsligt ljuset
rätt i ansiktet och sluter ögonen, bländad.
— Vem var det som skrek? frågar en röst
med stark brytning.
Sergeanten reser sig upp, han står i givakt
framför den elektriska ficklampan, korrekt och
otillgänglig på en och samma gång.
— Det är en soldat som har blivit tokig,
förklarar han för de osynliga tyskarna. Han
skrek, och så var det några andra som blev
rädda och rusade upp, och då sköt vakterna.
Bakom den elektriska lampan är det tystnad,
tyskarna har ingenting begripit. Schneider går
fram till dem och talar till dem på tyska.
Tyskarna muttrar något och talar i sin tur.
Schneider vänder sig till sergeanten:
— De säger att vi ska ta reda på om det
är några sårade.
Sergeanten rätar upp sig, sätter händerna
som en lur för munnen med en snabb och livlig
rörelse:
— Är det några sårade?
Från alla håll svarar svaga röster. Två
strålkastare tänds plötsligt till höger och vänster
om vakttornen, ett trolskt ljus snöar ned över
dem och smeker hånfullt de svarta ansiktena
och de sönderrivna uniformerna.
— Tyst, det börjas! ropar Schneider.
Tyskar är på väg över gården med bårar,
och franska sjukvårdare följer efter dem.
Lampan slocknar; det är fyra tyskar, en officer
och tre man, beväpnade.
— Var är galningen? frågar officeren på
skolfranska.
Ingen svarar; men galningen är där, står
upprätt med vita, skälvande läppar, tårarna
rinner utför hans kinder. Officeren pekar på
honom, soldaterna tar honom mellan sig och
drar honom med sig, han följer slött med dem,
med ärmen torkar han sig om näsan och går
med. En hund stryker omkring olycksbådande
och tjuter i ljusskenet; det luktar av nederlag
och död. Soldaterna har rest sig till hälften och
ser på denne man, som till det yttersta, ända
till galenskap har förverkligat deras elände och
som lider för dem alla.
Tyskarna svänger om hörnet på kasernen
och försvinner. Brunet gäspar, ljuset sticker
honom i ögonen.
— Vad gör de med honom? undrar Moulu.
Schneider rycker på axlarna utan att svara.
Brunet säger:
— Nazisterna tycker inte om galningar.
Män kommer och går med bårar. Brunet
gäspar och säger:
— Man kan nog sätta sig ned igen.
De sätter sig. Brunet skrattar: precis på det
ställe där han låg är det ett hål med svedda
kanter i tältduken. Han visar dem det.
Moulu blir grön i synen, hans händer darrar:
— Det var tusan, det var som tusan.
627
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
