Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Jean-Paul Sartre: Med döden i hjärtat. Översättning av Eva Alexanderson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEAN-PAUL SARTRE
Med ett småleende säger Brunet till
Schneider:
— Du har faktiskt räddat mitt liv.
Schneider ler inte, han ser allvarsamt, häpet
på Brunet, långsamt säger han:
— Ja, jag har räddat ditt liv.
— Tack i alla fall, säger Brunet och rullar
in sig i täcket.
— Jag sover bakom muren, säger Moulu.
Strålkastarna slocknar plötsligt, skogen
gnisslar, knakar, susar, viskar.
Brunet reser sig med ögonen fulla av sol och
huvudet tungt av sömn, han ser på sin klocka,
hon är sju. Männen är beskäftiga, de viker
ihop tältdukarna och rullar ihop filtarna.
Brunet känner sig smutsig och kladdig, han
har svettats under natten och skjortan klibbar
vid kroppen.
Moulu ser med ett sorgset spörjande
ögonkast på den stora stängda porten.
— En dag till utan käk?
Lambert tittar ursinnig upp.
— Tala inte om eländet, säger han.
Brunet reser sig, ser sig om på gården, får
syn på en skara kring en vattenslang och går
dit. En tjock karl står alldeles naken och blir
duschad medan han ger till små skrik som en
kvinna. Brunet klär av sig, väntar på sin tur,
får en hård, iskall stråle på ryggen och magen;
han klär sig igen utan att torka sig, håller
i slangen och duschar de tre som kommer
därnäst. Duschen är inte populär, männen vill
hellre gå i nattens svett.
— Vems tur är det? frågar Brunet. Ingen
svarar, han lägger ifrån sig slangen fylld av
ett slags vrede, han tänker: De förfaller. Han
ser sig omkring, han tänker: Så där är de! Så
där är människorna! Och dem skall man
försöka pressa något ur. Vad som helst: en gnista,
en drift till revolt, det blir svårt.
Han tar rocken under armen för att dölja
sina galoner och går fram till en grupp som
står och pratar halvhögt bara för att känna
dem litet på pulsen. Nio mot ett på att de talar
om käket. Än sen då? Om man måste börja
med käket, så får man börja med käket. Men
de talar inte om käket; en lång, mager karl
med rödkantade ögon känner igen honom:
— Var det inte du som satt bredvid
galningen?
— Jo, det var jag, säger Brunet.
— Vad gjorde han egentligen?
— Han skrek.
— Inget annat? Det var som fan. Och
resultatet blir fyra döda och tjuge sårade.
— Hur vet du det?
— Det är Gartiser som säger det.
Gartiser är en undersätsig karl med plussiga
kinder, blicken är djup och sorgsen.
— Är du sjukvårdare? frågar Brunet.
Gartiser nickar, ja, han är sjukvårdare, nas-
sarna tog honom med till stallet bakom
kasernen för att sköta om de sårade.
— Det var en som tuppade av medan jag
höll på med honom.
— Det är i alla fall idiotiskt, säger en karl,
att tuppa av här åtta dar innan vi blir släppta.
— Åtta dar? undrar Brunet.
— Åtta, nåja, fjorton då. De måste väl
skicka tillbaks oss, när de inte kan föda oss.
— Hur gick det med galningen då?
Gartiser spottar i marken:
— Tala inte om det.
— Vad för något?
— De ville få honom att hålla käften, en la
handen över munnen på honom, och då bet
han honom. Då skulle du sett dem! Fy fan!
De började vråla på sitt jävla språk, man
kunde inte höra ett barr, de körde in honom
i ett hörn av stallet och började puckla på
honom med knytnävarna, och kolvarna, och
till slut tyckte de det var lattjo, för som de
sa var det den där jäveln som var skuld till
alltihop. Han var verkligen snygg till slut,
killen, han var bara mos i plytet och ena ögat
hängde ut, de la honom på en bår och tog
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
