Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Jean-Paul Sartre: Med döden i hjärtat. Översättning av Eva Alexanderson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MED DÖDEN I HJÄRTAT
Brunets fötter, en korpral får syn på den, han
dyker ned på den och ger Brunet en knuff
i förbifarten; Brunet tar honom i axlarna och
klämmer honom intill sig. Kopplet kastar sig
redan över brödskivan som ligger i dammet.
Brunet sätter foten på skivan och gnuggar
sulan mot marken. Men tio händer griper om
hans ben, drar det åt sidan och plockar upp
de jordiga brödsmulorna. Korpralen kämpar
som en vilde. Ännu en brödbit snuddar vid
hans sko.
— Släpp mig, förbannade idiot, vill du
släppa, vad?
Brunet håller hårt fast, karlen försöker slå
honom, Brunet parerar med armbågen och
klämmer till av alla krafter. Han är nöjd.
— Du kväver mig, säger den andre med
svag röst.
Brunet klämmer fortfarande till, han ser ett
vitt moln av brödskivor flyga över huvudet
på sig, han klämmer åt, han är nöjd, karlen
sjunker ihop i hans armar.
— Nu är det slut, säger en röst.
Brunet kastar huvudet bakåt. Nassen håller
på att fälla ihop sin kniv. Brunet lossar på
armarna. Korpralen vacklar, tar några steg,
återfår balansen och hostar ett tag medan han
ser på Brunet med en slö och hätsk blick.
Brunet ler. Karlen tittar på Brunets axelklaffar,
tvekar ett ögonblick, så mumlar han
"förbannade idiot" och går sin väg. Hopen drar sig
långsamt tillbaka, besviken och föga karsk.
Några privilegierade tuggar alltjämt skamset
medan de håller händerna för munnen och
rullar med ögonen som barn. Korpralen står lutad
mot en stång i stängslet. En brödskiva ligger
kvar i kolstoftet mellan lastbilen och
taggtråden. Han ser på den. Tysken hoppar ned
från bilen, går utmed muren, öppnar dörren
till en barack. Korpralens ögon glänser, han
står på lur. Vakterna ser bort, han kastar sig
ned på alla fyra, kryper under taggtråden,
sträcker ut handen. Ett tjut, vakten lägger
kolven mot kinden. Han vill dra sig tillbaka,
men den andra vakten vinkar åt honom att
hålla sig stilla. Han väntar blek av fasa, med
handen alltjämt utsträckt och ändan i vädret.
Tysken i lastbilen har kommit tillbaka igen,
han kommer närmare utan att göra sig någon
brådska, drar karlen på fötter med ena handen
och örfilar upp honom med den andra allt vad
han orkar. Brunet skrattar så att han får tårar
i ögonen. Bakom honom säger en röst sakta:
— Du har inte just någon kärlek till
människorna.
Brunet hoppar till och vänder sig om. Det
är Schneider.
— Vad sa du? säger Brunet.
— Jag sa: du har inte just någon kärlek
till människorna.
Brunet rycker på axlarna.
— Inte de här i alla fall.
— Inte de här? Finns det några andra?
Brunet svarar inte. Han följer med blicken
korpralen som tysken sparkar framför sig
bort mot baracken. Han mumlar mellan
tänderna:
— Kräk!
Schneider säger lugnt:
— De är hungriga.
— Än sen då?
— Nej, det förstås. Men jag trodde du var
mer realistisk.
Tysken har kommit tillbaka, han röker.
Korpralen kommer haltande efter honom, han
bär på en spade och en hacka.
— Saken är den, säger Schneider, att de
ännu inte har något skäl att vara arga på
tyskarna.
Brunet svarar inte; han skrapar med klacken
i marken för att täcka över smulorna som
männen inte har plockat upp. Schneider tänder
sin cigarrett igen.
Han säger:
— Om det har spillts något blod___Sen är
det aldrig samma sak. Men på den här kanten
631
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
