Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Jean-Paul Sartre: Med döden i hjärtat. Översättning av Eva Alexanderson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEAN-PAUL SARTRE
har det gått utan särskilt stora förluster. Nå.
Å andra sidan finns det inget lockande i den
här sortens anarkiska slaveri som vi har råkat i,
men det finns många som tycker det är bättre
än att bli tyranniserade av sina officerare.
Och så inbillar sig tre fjärdedelar av dem att
de kommer att bli befriade i morgon. Här
är ju hungern förstås som kan irritera dem;
men om en två tre dagar kommer vi att få
mat. Under sådana förhållanden kan man inte
arbeta.
Brunet rätar upp sig och säger kyligt:
— Arbeta, med vad då?
Schneider gör en obestämd handrörelse och
upprepar bara:
— Arbeta.
Han kastar sin cigarrett, drar med fingret
över näsan och tillägger:
— Vänta tills vi har kommit till Tyskland;
en liten resa till Mecklenburg, då kommer man
nog på andra tankar.
Brunet säger ingenting. Schneider har
tystnat, han tittar stint på Brunet, det ser ut som
om han väntade på en fråga. Brunet ser till
slut också på honom, han frågar:
— Du menar att du ...
— Är partimedlem? Nej, säger Schneider.
Men jag är inte mot det.
Brunet vänder sig bort, tar taggtråden
mellan tummen och pekfingret, drar upp den och
låter den falla ned igen. Bakom sig hör han
Schneiders lugna röst:
— Du är Brunet i Humanité. Jag har ofta
sett ditt porträtt.
Brunet vänder sig om och ser honom rakt
i ansiktet:
— Än sen då?
— Ingenting, säger Schneider. Jag sa ju:
jag har aldrig varit mot det.
De går långsamt tillbaka mot trappan medan
de kliver över kropparna. Utmattade av sin
hetsiga åtrå och sin djupa besvikelse har de
flesta av männen åter kastat sig ned på
marken. Ögonen glänser i likbleka ansikten. Vid
sitt tält sitter de båda männen och spelar kort;
under bordet ligger ben och aska. Brunet
sneglar på Schneider, han försöker återfinna
det uttryck av frändskap som förut slog honom.
Men han har sett hans stora näsa och sorgsna
drag kring munnen alltför länge; intrycket
från i går är borta.
Han säger med sammanbitna tänder:
— Vet du vad det vill säga att vara
kommunist när man har råkat i klorna på nazister?
Schneider ler.
Brunet tillägger:
— Vi tar stora risker; ingen pardon åt folk
som pratar.
Schneider ler alltjämt, han säger:
— Jag är ingen pratmakare.
— Vill du arbeta med oss?
— Varför inte?
Brunet stannar, han försöker läsa i det där
släta, en smula degiga ansiktet.
— Det blir inte så lustigt alla dagar.
— Jag har inget att förlora, säger
Schneider. Han visar på männen runtomkring dem:
De där har inte förlorat allting. Inte ännu.
De sätter sig igen, Schneider sträcker ut sig
med händerna knäppta bakom nacken. Innan
han sluter ögonen säger han:
— Det hindrar i alla fall inte att du inte har
tillräckligt med kärlek till dem. Det gör mig
orolig.
Brunet lägger sig ned i sin tur. Vad är det
för en karl? En sympatisör? En provokatör?
Nej. Säkerligen inte någon provokatör. Nå,
då så? Du ville det själv, tänker han, du
ville det själv. Nu kan jag inte släppa dig
ett steg ifrån mig.
Utdrag ur "La mort dans 1’åme", del III av "Les Chemins de la Liberté".
Översättning från författarens manuskript av Eva Alexanderson.
632
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
