Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Martin Lamm: Problemet Eugene O’Neill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PROBLEMET EUGENE 0’NEI LL
krogen till ett bättre liv. Han uppmanar dem
att handla, att inte skjuta upp allt till
morgondagen. Den livstro han förkunnar är den som
O’Neill tröstat sig själv och sin samtid med,
senast i "Days Without End". Det slöa och
försupna kroggänget är en sorts
mångdubbling av Lovings andra jag. Men "The Iceman
Cometh" slutar i en så bottenlös pessimism,
att den överbjuder både Ibsens "Vildanden"
och Gorkij s "Natthärbärget", som den
amerikanska kritiken genast jämfört stycket med.
Hickman har alltid brukat skämta om att
hans hustru under hans affärsresor mottar
kärleksbesök av iskarlen (därav titeln). I själva
verket har hon varit honom osvikligt trogen,
medan han själv under sina
handelsresandefärder haft en brud i varje stad. Hon har envist
älskat honom, förlåtit alla hans snedsprång och
sökt få honom på benen efter varje anfall av
periodsuperi. Hon är den enda i världen han
har älskat, och han vet att hennes kärlek var
så stark att han inte kunde begå självmord
eller rymma ifrån henne utan att hon skulle
sörja ihjäl sig. Till sist en natt, då hon låg
i sömn och han själv vandrade runt i
samvetskval, fann han det barmhärtigast att skjuta
henne. I slutakten har han själv ringt upp
detektiverna, som släpa bort honom. Motivet
var ju redan antytt i "Days Without End",
där hjältens sämre jag, Loving, hela tiden
ivrar för att han skall låta hustrun i romanen
dö och därmed dräpa sin egen maka.
"Days Without End" är tillägnad O’Neills
tredje hustru, som torde ha stått modell för
hjältens i båda dramerna som en ängel
skildrade maka. Om äktenskapshistorien i övrigt
haft verklighetsunderlag vet man inte.
Däremot är miljöskildringen hämtad från O’Neills
värsta förfallotid år 1912, då han bodde vid
hamnen i New York på ett hotell med krog
för tre dollar i månaden och umgicks med ett
kroglag av samma art som i dramat, som också
är förlagt till 1912.
Vid den obligatoriska pressintervjun före
premiären ha amerikanska tidskrifter med
närgången uppriktighet berättat att O’Neill
numera är en ruin av sig själv, lidande av
förlamning och utan möjlighet att ens behärska
sin röst. Men i all sin oformlighet har dramat
en elementär kraft som inte släpper läsaren.
Efter O’Neills långa frånvaro från scenen
tycks stycket icke ha motsvarat
förväntningarna. I all sin längd är det stillastående
liksom Gorkijs "Natthärbärget". Rellings sats
om livslögnens nödvändighet upprepas för ofta
och får för många exemplifieringar. Man har
också skyndat sig att förklara, att O’Neill inte
är någon stor dramatiker utan endast en stor
teaterkonstnär, en scenskapare. Det förefaller
orättvist.
Då O’Neill blev världsberömd med "The
Emperor Jones" var han ännu inte trettio år.
Ingenting skulle ha hindrat honom från att
bli världens skickligaste pjäsfabrikant, om det
varit det som han strävat efter.
Hans ärelystnad låg åt annat håll. Hans far,
den i Irland födde skådespelaren James O’Neill,
skall ha haft en verklig begåvning för det
stora dramat men råkade göra en stormande
succé i en dramatisering av Dumas’ "Greven
av Monte-Christo". År efter år turnerade han
med detta stycke överallt i U. S. A. och kunde
ofta förtjäna femtiotusen dollar på en enda
säsong. Sonen berättar om honom:
Han ansåg att han helt enkelt inte hade råd att
spela något annat. Men under sina senare år var
han fylld av bitter ånger. Han kände att
"Monte-Christo" fördärvat hans konstnärliga karriär.
Faderns öde har varit en mardröm för
O’Neill. Gång på gång återvänder i hans
dramer bilden av mannen som sålt sin själ
och vunnit yttre framgång utan att någonsin
kunna göra riktigt bruk av sina rikedomar,
ja, utan att ens förstå den lycka som bjuds
honom i annan form. Gestalten möter oss i
olika förklädnader, i hans första helafton-
637
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
