Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Martin Lamm: Problemet Eugene O’Neill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MARTIN LAMM
stycke, "Beyond the Horizon", som en
bondson som blivit en sorts Peer Gynt, i historisk
kostym såsom Marco Polo i "Marco Millions"
och som driftig och framgångsrik men innerst
tom amerikansk affärsman i "The Great God
Brown". Så småningom har denna stående
figur kommit att för O’Neill bli en
personifikation av hans eget hemland, Amerika. Vid
sin pressintervju med anledning av den sista
premiären framhöll han att Amerika var
historiens största misslyckande:
— Amerika fick allting, mer än något annat land
i historien, men vi ha slösat bort vår själ då vi
försökte att besitta något utanför det, och vi komma
att sluta, som det spelet vanligen gör, med att
förlora både vår själ och ägodelarna utanför. Men
varför fortsätta — bibeln har sagt det mycket bättre:
ty vad gagnar det människan om hon vinner hela
världen och förlorar sin egen själ?
Detta något fritt omformade bibelspråk
tycks bli ett sorts motto till jättecykeln om
Amerika under etthundratrettio år. Dess
gåtfulla titel, "A Tale of Possessors
Self-dispos-sessed", kan inte rimligen betyda något annat
än en berättelse om ägare som ha förlorat
ägandet av sig själv. Denna tilltänkta
dram-cykels tankegång och omfång ställer inte i
utsikt, att den kommer att bli någon lättköpt
framgång.
Rädslan för att upprepa sig själv, för att
fastna i en roll liksom fadern i "Monte-Christo"
förklarar det oavbrutna experimenterande med
nya former som utmärker O’Neills dramatik.
På den punkten erinrar han om en bortgången
svensk författare, Birger Sjöberg.
Gång på gång skapar O’Neill verk som borde
ha skänkt honom konstnärlig tillfredsställelse
och uppmuntrat honom att fortsätta i samma
stil, såsom "The Emperor Jones", "Désiré
Under the Elms" och Elektratrilogin. Men de
ha bara eggat honom att i nästa drama pröva
något helt artskilt. Det medförde naturligtvis
sceniska misslyckanden och en påtaglig irrita-
tion hos kritik och publik. Först framtiden
kommer att märka, hur nära de olika styckena
i själva sin syftning ligga varandra.
Ett annat uttryck för hur hårt spänd hans
ärelystnad är visar sig i hans anslutning till
de stora mönstren. "Désiré Under the Elms",
som bildar höjdpunkten av hans naturalistiska
dramatik, är intimt skapad efter naturalismens
största drama, Tolstojs "Mörkrets makt".
I Elektratrilogin gick O’Neill Orestien så tätt
i spåren att han formade en del av namnen
som amerikaniserade varianter av de grekiska.
För "Days Without End" var han själv
angelägen att framhålla Goethes "Faust" som
förebilden. Vad "The Iceman Cometh" beträffar
har O’Neill inte direkt betonat "Vildanden"
som sin förebild: dess tankeinnehåll kan
numera betraktas som allmängods. Däremot få
krogkunderna upprepade gånger bedyra att de
befinna sig "på bottnen", den verkliga titeln
på den Gorkijpjäs som här i Sverige spelats
under titeln "Natthärbärget".
Då O’Neill 1936 mottog Nobelpriset, skickade
han ett skrivet tal till högtiden, där han mycket
starkt betonade det inflytande från
Strindberg som finnes i hans dramatik:
Detta inflytande löper genom ganska många av
mina stycken och är lätt för var och en att se. Inte
heller kan det vara någon nyhet för någon som känt
mig, ty jag har alltid själv understrukit det. Jag har
aldrig tillhört dem som äro så skyggt osäkra om sin
egen insats, att de inte kunna kosta på sig att tillstå
att de någonsin ha blivit påverkade med risk att anses
sakna all originalitet.
Det är sant också i den punkten att O’Neill
tidigare gång på gång erkänt sitt beroende av
Strindberg.
Varken kritik eller publik tycker om
"påverkningar", inte ens då de påpekas av
författaren själv. Och för varje gång får O’Neill
slita hund vid jämförelser: hans Elektratrilogi
kan inte mäta sig med Orestien, och man
uppvisar till och med hur underlägset "Days-
638
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
