Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Martin Lamm: Problemet Eugene O’Neill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PROBLEMET EUGENE 0’NEI LL
Without End" är "Faust". Man gör sig onödigt
besvär. Också då det gäller Strindberg
förklarar O’Neill, att det varit hans ärelystnad
"att följa i hans genis fotspår så värdigt som
min talang kunde tillåta och med samma
redbarhet i syftet (integrity of purpose)". De sista
orden äro de enda där O’Neill vågar jämföra
sig med Strindberg, som han betecknar som
ett geni i motsats till sin egen talang. Han
menar syftet att skapa konstverk, inte
kommersiella teatervaror.
Också de andra anklagelsepunkterna mot
O’Neill, bristen på humor och oförmågan av
originellt tänkande, har han själv brutit udden
av. Han yttrade vid presskonferensen, att han
visserligen blivit mer förtrogen med komedi
än han varit förut men tillägger att det är en
sorts komedi som inte länge är skämtsam:
— Första akten i "The Iceman" är lustig komedi,
tror jag, men sedan komma många att inte ens
skratta, i varje fall upplöses komedin och tragedin
nalkas.
Lika litet har O’Neill gjort anspråk på att
vara originell som tänkare. I brevet till
Nobelfesten omnämner han Nietzsche vid sidan av
Strindberg som en av sina stora ledstjärnor.
På samma sätt har han förhärligat Freud. Det
är för övrigt en ganska vanlig beskyllning som
författare — och inte minst dramatiker — få
höra under sin livstid att de inte ha någon
originalitet eller något djup som tänkare. Då
Ibsen gav ut "Brand" fick han genast besked
av kritiken att han var en osjälvständig
efter-sägare till Kierkegaard. Då hans
samhälls-dramer kommo ut, förutsades det att de på
grund av sitt beroende av aktuella tidsidéer
inte skulle bli långlivade varken vid sceniskt
framförande eller som läsning. Nu är det
sjuttio år sedan han började skriva
samhälls-dramer, och de ha inte mist sin aktualitet.
"Gengangere" fängslar oss lika mycket som
den generation som först fick läsa stycket,
fastän ingen längre tror på dess
ärftlighets-teorier eller finner skildringen av utbrottet av
paralysie générale sannolik. Freudianism och
nietzscheanism äro tidsåskådningar som dö
ut eller inkopplas på nya spår. Både
filosofi och psykologi söka sig ständigt nya
vägar. Men de bästa av O’Neills dramer
skola fortleva oavsett hållbarheten av de
filosofiska och psykologiska grundvalar som de
byggts på.
Inte därför att de äro sceniskt verkningsfulla
eller tacksamma. Sådant kan åldras på ett par
decennier. Inte heller på grund av vad O’Neill
kallade deras integrity of purpose. Det finns
mycket ärligt syftande dramatik som är
stendöd. De komma att leva därför att de ha
litterär originalitet och därför att de behandla
de stora problemen och söka svar på dem.
O’Neill saknar Ibsens logiska klarhet, Shaws
lätthet att leka med frågorna eller Pirandellos
konst att mixtra med dem. Så långt man hittills
kunnat följa honom är han en allvarlig och
kanske inte alltid så lycklig grubblare. Ibland
ge hans upptäcktsresor i idéernas värld lika
litet utbyte som hans första guldsökarfärd till
Honduras vid tjugufyra års ålder. Men just
denna gagnlösa brottning med problemen
skänker O’Neill samma resning som
Strindberg. Man förstår honom, då han en gång på
1920-talet förklarade att den författare som
inte hade det stora syftet att finna en mening
i livet och en tröst mot döden bara "klottrar
kring tingens yta".
639
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
