Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Arnold Ljungdal: Litteratur och klasskamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARNOLD LJUNGDAL
är det emellertid tydligt att han inte kan stanna
vid detta: redan troheten mot materialet och
hans egen uppgift tvingar honom att mer eller
mindre tydligt överskrida sin ursprungliga
målsättning. Vi kan se det på verk som Zolas
"Gruvstrejken" och Hauptmanns "Vävarna"
likaväl som på Meuniers skulpturer eller
Stein-lens och Käthe Kollwitz’ grafik. Vad som möter
oss i dessa arbeten är inte endast ett
revolutionärt patos av klart proletärt ursprung utan
även fermenten till en ny stil — en ny
formgivning — som delvis spränger den
naturalistiska utgångspunkten. Och dessa ferment visar
sig äga en överraskande livskraft. Med
diktare som Nexø, Gorkij och Upton Sinclair
("Vildmarken") växer de inom loppet av ett
par årtionden ut till en självständig
litteraturströmning, som i medveten motsättning till
den borgerliga diktens begynnande
idéupplösning hävdar en konsekvent genomförd
socialistisk livssyn. Mest expansiv har den visat
sig vara på romanens område, där namn som
Anna Seghers, Silone, Malraux och Traven
under mellankrigsåren på ett vältaligt sätt
vittnar om dess inflytande. (I Sverige har vi
hela raden av "proletärförfattare" från Martin
Koch till Fridegård och Lo-Johansson.) Inom
dramatiken kan man nämna Brechts, Tollers
och Nordahl Griegs revolutionsskådespel, inom
lyriken Langston Hughes’ negerpoesi och Rudolf
Nilsens agitationsvers samt Bechers
storstadsskildringar från 1920-talet ("Den hungriga
staden"). Och även för den bildande konstens
vidkommande gör sig en liknande tendens
märkbar, låt vara att den där aldrig får samma
styrka: Masereels och George Grosz’
teckningar, Riveras fresker och Aulies, Middelfarts
och Amelins stafflimåleri må stå som exempel.
Man kan knappast beteckna denna till
naturalismen anknytande riktning som en
pseudomorfos i samma mening som 1700-talets
borgerliga upplysningsrörelse: därtill är den i själva
verket alltför medveten och egenartad. Inte
desto mindre lider den såväl teoretiskt som
konstnärligt av en viss svaghet, som
visserligen framträder mindre påtagligt hos de
egentliga banbrytarna än hos vissa av skolans
utlöpare, särskilt i den amerikanska litteraturen
(Dos Passos, Farrell, Caldwell, delvis även
Steinbeck och Richard Wright). Marxistiskt
skulle man kunna uttrycka saken så att den
fäster ett alltför stort avseende vid det
materialistiska elementet i framställningen och ett
alltför litet vid det dialektiska. Den reducerar
gärna proletariatets insats till en passiv
produkt av omständigheter och miljö — en
produkt där massornas instinktiva revolt mot det
bestående spelar den utslagsgivande rollen,
medan det aktiva, individuella initiativet så
gott som genomgående förbises. Det är
därför rimligt att arbetarnas maktövertagande i
Sovjetunionen och den därmed följande
konkretiseringen av socialismens problem i viss
mån måste resultera i en reaktion mot denna
strömning. Man vänder sig mot dess ensidigt
naturalistiska inställning och kräver en ny,
socialistisk realism som gör större rättvisa åt
de skapande krafterna i utvecklingen, samtidigt
som den i formellt avseende på ett mer allsidigt
sätt tillgodogjort sig arvet från den klassiska
kulturtraditionen.
Naturligtvis är det ännu för tidigt att göra
upp något definitivt bokslut över en riktning
som på detta sätt befinner sig mitt i sin
fulla utveckling. Otvivelaktigt har den i
Sovjetunionen såväl på litteraturens som musikens
område frambragt åtskilliga betydande namn
— Sjolochov, Simonov, Sjostakovitj — och
även inom skulpturen kan den peka på en rad
goda prestationer. Men tyvärr kan det inte
förnekas att anknytningen till klassiska förebilder
samtidigt medfört en viss tendens till
akademisk eklekticism av föga uppbyggligt slag —
en eklekticism som särskilt starkt framträder
inom måleriet ävensom i sovjetarkitekturens
överdrivna betoning av det nationella, folkliga
650
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
