Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - C. G. Bjurström: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN PARIS
Denna skildring av några av pestens
omedelbara konsekvenser kan fresta läsaren att
betrakta "La Peste" som en berättelse om
ockupationsårens isolering och de långa, overksamma
månaderna då allt initiativ tycktes vara lönlöst.
Men pesten är inte bara isolering utan även
död. Doktor Rieux’ till synes hopplösa kamp
mot farsoten bara stegrar ångesten i frågorna
"varför?" och "vad skall man göra?".
Enligt jesuitpatern Paneloux är pesten Guds
gissel som drabbat staden, på en gång ett straff
och ett bevis på Guds fruktansvärda kärlek:
lidandet är vägen till evigheten. Vi måste böja
oss för Guds vilj a och göra bättring. Så vändes
det onda till ett gott. Men inför pestens fasor,
de oskyldigas lidande och död, grips Paneloux
av tvivel, han är inte längre lika säker på Guds
existens och hans godhet. Det finns till slut
bara två utvägar: antingen att tro eller också
förneka allt. Men "vem bland er skulle våga
förneka allt?". Paneloux klamrar sig förtvivlat
fast vid sin tro, men den är inte längre bara
underkastelse utan stegras till fullkomlig
själv-utplånelse. Gud nöjer sig inte med att vi
resignerar, han kräver att vi skall vilja hans
vilja. Paneloux överlämnar sig helt i Guds
hand. Den dova förtvivlan som lyser igenom
Paneloux’ nya tro vittnar emellertid att den
inte är den utväg Camus syftar till. Han ställer
sig på deras sida som kämpar mot pesten.
Denna kamp är för övrigt för honom en
självklar plikt, som på intet sätt förtjänar att omges
av någon hjältegloria. Den är enbart
konsekvensen av den handling som enligt Camus
är den verkligt modiga: att erkänna att pesten
är något som angår oss alla.
Pestens verkliga innebörd får hos Tarrou
sin djupa tolkning. Den är för honom
sinnebilden för ett ont som han har bekämpat sedan
han en dag hört sin far — allmänne
åklagaren — å ämbetets vägnar begära en annan
människas död. Sedan dess lever han i
skammen över att tillhöra ett samhälle som tillåter
människorna att mörda varandra. Han har
försökt verka för en annan livsordning, men
snart insett att alla läger är behäftade med
samma smitta. Varje handling, oberoende av
sitt syfte, hotar att vålla andras död. Därför
har han beslutat att avhålla sig från att döma,
från att göra sig delaktig i något företag som
kan döda eller berättiga dödandet. Det är inte
lätt, ty det är sjukdomen som är det normala,
hälsan, renheten som är undantagen. Hans
moral har blivit förståelsen, hans mål är att
bli ett helgon utan Gud.
"La Peste" ställer alltså frågan om
människornas förhållande sinsemellan, liksom
"Främlingen" och "Myten om Sisyfos" ställde
frågan om människan inför hennes egen
existens. Efter ett krig, som överallt väckt hat eller
hämndlust, tar Camus till orda för att predika
förståelse och solidaritet. Tarrous
ställningstagande påminner om Camus’ eget, när han
lämnade redaktionen för- tidningen Combat
efter att ha konstaterat att det i våra dagar
inte finns möjlighet att upprätthålla en verkligt
fri tidning. Förståelsekravet kan synas
blygsamt, men är det lättare att som Tarrou bli ett
helgon utan Gud än att som Paneloux bli ett
helgon med Gud? Camus gör inte anspråk på
att nå heligheten, han söker bara, som Rieux,
vara en läkare som kämpar mot farsoten, även
om det kan synas hopplöst.
Camus’ konst står i "La Peste" i höjd med
hans syfte. Stilen är klar, närmast sträng, utan
att bli abstrakt eller torr. Det upphöjda, breda
anslaget kontrasterar mot de enkla, avhuggna
satserna som så väl återgav det resignerade,
slappa och oreflekterade i "Främlingens"
läggning. Upptakten, skildringen av hur råttorna
lämnar kloaker och källare och kommer upp
i dagsljuset för att dö, är mästerlig i sin
knappa realism. I de följande partierna, som
behandlar stämningen i staden, de allmänna
reaktionerna, visar Camus samma objektiva
skärpa, samma precision och klarhet. Han för-
653
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
