Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ken denne författare som länge varit att vänta
slagit in på det religiösa författarskapets väg,
får lust att instämma i denna Martin Luthers
hjärtesuck. Men å andra sidan kan det kanske
också hända att samme kritiker samtidigt kan
komma att känna en märkvärdig obenägenhet
för kritik. När en man stapplande och
snubblande hastar framåt för att söka efter Gud, så
bär det på något sätt emot att säga: "Bevars,
karlen är visserligen ute i både lovliga och
lovvärda ärenden, men han har ju tagit på sig
smokingvästen till fracken."
Naturalisten Thorén har i "Jag orimlige"
blivit en som arbetar med dröm, vision och
sagomotiv nödtorftigt draperade i en historisk
klädnad av 1500-talssnitt. Miljöerna med öl
och flott, vinångande taverner, glada
renässanskonstnärer, ortodoxa prästmän och sköna
och lättsinniga kvinnor med vitt skinn och
tizianfärgat hår är lätt skisserad och tydligen
inte avsedd att vara annat än en
schablonmässig kuliss, mot vilken bokens idéinnehåll
avtecknar sig, under det att det utvecklas i
meditationer och samtal, vilka hämtat sitt
stoff från såväl Luther som Nietzsche, såväl
Darwin som Freud och Adler. Bruno,
huvudpersonen, är en likadan flyktmänniska som
flera av huvudpersonerna i Fritz Thoréns
tidigare böcker, en som vantrivs i all verklighet,
och som fordrar att livet skall gå utöver sig
självt och ge det orimliga, som det till synes
inte kan ge. Men under det att Fritz Thorén
tidigare har betraktat flykten såsom någonting
ont, så synes han i denna bok till slut bejaka
den såsom det enda goda, och summan av
boken tycks bli, att det endast är i själva
språnget ut ur en verklighet och framåt mot
en annan, som människan finner sin salighet
och föreningen med Gud. Och under det att
Fritz Thorén tidigare tecknat splittrade och
kluvna människor, vilka ständigt legat i strid
med de sekundära personligheter de känt röra
sig under det egna jagets bräckliga skal, så har
han här i sagans form tecknat en människa,
hos vilken dessa sekundära personligheter en
för en släppas lösa och nå sin fulla aktualitet.
Bruno, sökaren, som söker efter Gud, och som
till slut finner att detta sökande är identiskt
med sökandet efter det egna jaget, lever efter
vartannat som klosternovis, som
kringvandrande konstnär, evangelisk präst, diktator i
ett litet renässansfurstendöme och husvän hos
en liten beskedlig borgherre och hans vackra
hustru; han tror sig finna Gud i kyrkan, i det
estetiska skapandet, i osjälviskt tjänande och
i att ge ut sig själv för andra, i makten och
"verket" och "det ondas lycka", i vetenskapen
och i lusten eller kanske rättare sagt Lustan.
Allt detta förvandlas emellertid medan han
genomlever det, och för varje gång spelet
närmar sig sitt slut, så öppnar sig ständigt samma
avgrund av tomhet, leda och äckel. Och då
Fritz Thorén på bokens sista sidor i
skildringen av Brunos död låter denne nå fram till
Gud, så får också läsaren uppleva att
alltsammans blir till ett tomt ingenting. Hela denna
stora bok, hela denna väldiga sockel murad av
ändlösa spekulationer, befinnes till slut
uppbära någonting så litet och obetydligt att det
kan förliknas vid den ända sedan Aisopos’
dagar berömda musen. Den Gud, som träder
fram ur töcknet och bemöter den döendes
anklagelser, befinnes vara Brunos
dubbelgångare, splittrad som han, plågad som han,
rådvill och vanmäktig som han. Och vad han
i högtidliga ord förkunnar är endast det gamla
dammiga idealistiska evangeliet att människan
måste förlossa en Gud efter sitt sinne ur sitt
eget hjärta.
Fritz Thoréns stora betydelse som författare
har ända sedan hans debut legat i hans
utomordentliga förmåga att ge själsliga
sjukdomsbilder, att med den mest hänsynslösa skärpa
blottlägga drag ur neurotikernas psyke. Och
det är på denna punkt "Jag orimlige" också
har sin stora betydelse. Teckningen av Bruno
är lika lärorik som en väl sorterad
provkollektion. När man därtill lägger att boken är
färgrik, att dess handling är spännande, och att
den ärliga förtvivlan, för vilken den är ett
uttryck, ibland tvingar den både ned till stora
djup och upp på stora höjder, så torde man
kunna förutspå "Jag orimlige" en stor krets
av intresserade läsare. Elisabeth Tykesson
Kvinnoöde
Margareta Suber: Alla bära de svärd.
Norstedts 1947. 9: 75.
De av Margareta Subers böcker som jag
tidigare läst ha lämnat mig likgiltig — denna
har gripit tag i mig! Även om hon vanligen
663
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
