Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
andligade, och låter oss på ett säreget sätt följa
dem ända från upprinnelsen, groddpunkten. Det
är till exempel ett tidigt barndomsminne —
moderns bild, solen, himlen, gräset och maten,
som modern kommer med, flyter samman i en
enda salighet. Det är ödsligheten under himlen,
då den lille pysen vallar sina gäss på
torvmossen — en äktdansk stämning. Det är den
skakande och upprörande klangen hos vissa ord,
såsom "blod" och "guld"; det är de starka
intrycken under grisslakten, vilka emellertid
domnar bort i en trygg känsla av att "far är
snäll". Det är den väldiga, halvkastrerade
hingsten Simson som överskyggade Nielsens
barndom och av vilken han ger en
utomordentligt själisk och sammansatt karakteristik. Det
är också — för att ta på måfå ur rikedomen
-—-de två bröderna Peter och Sophus: Peter lika
vild och hård och sluten som Sophus är blid
och Franciscus-lik, men båda, så som
författaren upplever dem, fascinerande. Sophus
komponerade ute i naturen fria musikaliska
fantasier och visslade dem: "Jag vet mig inte
någonsin senare", skriver författaren, "ha hört musik
som givit mig så mycket sötma, finhet och
omväxling." Naturligtvis knyter sig många av
Nielsens viktigaste upplevelser till musiken,
och i biografin låter han oss följa sitt
musikaliska snilles växt, som tycks ha fått utveckla sig
under sällsamt lyckliga omständigheter.
Överhuvudtaget förefaller hans barndom ha varit
ovanligt lycklig, trots att han själv inte alls
anser att den gamla goda tiden var så särskilt
god utan snarare lägger örat till framtiden och
lyssnar och tror på den. Vilken kultur över
en episod som denna: Pojken, hans intressante
far, Niels målare och några kamrater till
fadern går över heden. De börjar bli mycket
hungriga, kommer till en rik bondgård, vars
värdfolk de känner. Men den bondska
beleven-heten förbjuder att man ber om mat, och
i stället för att tala rakt på sak börjar Niels
målare med mycken dramatik berätta en lustig
historia, full av symboliska anspelningar.
Bonden och hans hustru fattar klipskt
undermeningen, faller in i skämtet, och snart står
bordet dukat.
Sina upplevelser nalkas Carl Nielsen med en
öm betagenhet, en återhållsam kärlek, som om
han vore rädd att skada deras fina egendoft
och skimrande aura. Det väsentliga i hans
begåvning tycks vara ett slags genialisk hälsa,
vilket framträder inte minst i hans sätt att
ta på det dystra och tragiska i livet. Och skulle
recensenten med sin ägandes koh-i-noor
försöka återge sin personliga upplevelse av
författarens upplevelser, så bleve det väl något av
en sommardag när allt är blidhet och sötma
och rika mellantoner men det sällsamt
överjordiska ändå inte är långt borta och
melankolin, som kanske också finns där, är
behärskad, övervunnen. Fast kunde jag mana
fram, med levande uttryck, en sådan
upplevelse, så skulle tonen bakom orden vara
svensk, bergslagssvensk, men melodin i Carl
Nielsens bedårande barndomsbok är utan
minsta tvivel fynsk och ingenting annat.
Margit Abenius
I fromt sällskap
Sven Stolpe: Franqois Mauriac och andra
essayer. Bonniers 1947. 11:—.
Vilken religion Sven Stolpe bekänner sig till
är mig obekant. Hans nya bok vittnar
emellertid om djup personlig inlevelse i katolsk
problematik och livsvärdering. Han är väl den
ende svensk för närvarande, som kan yttra sig
med kompetens om den nutida franska
katolicismens litterära aspekter. Men vad har han
själv för inställning? Frågan är kanske
ogrann-laga, men en del vaga eller försiktiga
formuleringar väcker en viss undran. Den lilla
uppsatsen om Sainte Thérese de Lisieux är ett sär-
eget aktstycke. Han skriver om denna unga
karmeliternunna, som han ägnar en glödande
beundran:
Hennes inflytande är enormt — hon kan inte tänkas
bort ur samtida fransk kultur. Det var också till henne
Frankrikes folk i nödens stund vände sig. Den 3 maj
1944 utropade Pius XII henne till Frankrikes andra
skyddshelgon, och mindre än fyra månader senare var
Paris ... befriat.
Menar S. själv att det var henne — och alltså
ett "övernaturligt" ingripande -— Frankrike
hade att tacka för sin räddning? Man styrkes
i denna förmodan, då det längre fram heter:
669
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
