Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
kan konsten att hålla idealen på deras rätta
plats."
Kort och gott kan sägas: man läser boken
med nöje och sympati — och utan intellektuell
eller andlig överansträngning.
Gunnel Vallquist
Kortare anmälningar
Axel Strindberg: Stick och ståndpunkter.
Journalistik. Folket i Bilds förlag
1947. 4: 50.
Axel Strindbergs kulturj ournalistik tål att
läsas om i urvalsvolymens form. Han är ideell
socialdemokrat och driver sålunda
genomgående den även enligt min mening
betydelsefulla synpunkten, att en viss utjämning av
egendom och inkomster hör till de
ofrånkomliga demokratiska kraven i hela världen,
Ryssland inbegripet. Men han är ingen partihäst
eller nummerkarl utan riktar sig öppet mot
den löjliga tanken på "enighet dagen runt"
såsom skadlig även för arbetarrörelsen själv.
Han har aldrig spelat den roll av
regeringsadjunkt till vilken andra kulturskribenter lånat
sig, ingen nämnd och ingen glömd, och han är
fullt på det klara med, att det finns en
risk-och farozon, där de ekonomiska ingripandena
kunna äventyra den politiska friheten. Men dit
är det ännu ett stycke väg! Axel Strindberg hör
alltså till de socialdemokrater som inte ge
avkall på det kulturradikala idéarvet: han höll
envetet fast vid humaniteten och de borgerliga
friheterna även då Vougt, Blarén och deras
kreatur funno opportunt att spotta på dem.
Som litteratur- och teaterkritiker har
Strindberg knappast sin styrka i det hängivna
detaljstudiet eller den förfinade analysen. Han tar
fasta på de stora, väsentliga dragen och ritar
gärna "med alltför få streck". I mitt tycke kan
han någon gång hugga i sten med dunder och
brak — se omdömena om Mobergs "Brudarnas
källa" och Carlstens Arnolphe! — men också
göra sådana lyckokast som de briljanta
artiklarna om "Strändernas svall" och "Richard III".
Där ger han prov både på sin artistiska
mottaglighet och på sitt konstnärliga sätt att
berätta, och där förnimmer man rentav
släktskapen med den store farbroderns förunderligt
levande, korthuggna kärnprosa. Inte heller som
polemiker har Axel Strindberg vansläktats.
Han dammar på motståndaren så det känns,
t. ex. då han karakteriserar oxfordfolket som
ondskans medlöpare och medjamare och då
han sätter fingret på veckopressens ömmaste
punkt: att den systematiskt motarbetar "en
sann uppfattning om sexuella och sociala
angelägenheter". Men hans polemik blir aldrig
sur, försåtlig eller gemen; den uppbäres av
sällsynt friskhet och sälta, av strålande gott,
nästan pojkaktigt humör. Holger Ahlenius
Mårten Edlund: Han som väntade. Bonniers
1947. 5: 75.
Mårten Edlund har här försökt sig i en
annan genre än förut; närmast rör det sig om
en serie febervisioner och drömsyner,
interfolierade med korta glimtar av medvetenhet,
vilka skjutas in i varandra, övertonas, smälta
samman eller upplösas och ersättas av andra.
I främre planet urskiljer man lätt två
huvudmotiv, ett äktenskapligt,
borgerligt-konventio-nellt, som hastigt går upp i rök och aska, och
ett spöklikt asocialt, klibbigt av skam, skuld
och brott, av kväljande, sexuellt beroende. En
nutilldags välbekant tanke har tillkommit:
samröret mellan brottet och en samhälls- och
världsordning i vilken vi sitta ohjälpligt fast
likt flugor på ett klisterpapper. Kafkamodet
— ursäkta glosan, den är inte menad som ett
helgerån mot Kafka! — har tydligen inte
heller gått Edlund förbi, och i hans med
litterära reminiscenser späckade lilla bok stöter
man för övrigt också på Dagermans slemmiga
djurvärld och en surrealistisk prosadikt. På ett
bakre plan, som en inkarnation av
huvudpersonens längtan och frihetsdröm, skymtar en
ljus kvinnogestalt. Synd bara att den världen
utformats så jultidningssött och
veckopress-banalt — med en liten pikant tillsats av
Einsteins krökta rum! På några få punkter har
jag lyckats tyda Edlunds dunkla symbolspråk,
men i stort sett förblir det ett chiffer, som jag
inte är kapabel att forcera. Felet kan vara mitt,
men det kan också vara författarens. Anlagt,
inte naturligt förefaller mig detta symbolspråk
hos Mårten Edlund, och hela boken bestyrker
snarast mina tidigare intryck av denne unge
författare: han kan skriva men har inget att
skriva om. Holger Ahlenius
675
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
