Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
raste på jorden". Man kan inte annat än fråga sig var
den oöverstigliga klyftan blev av. Måste då alla
bedrövliga äktenskap fortsätta också på film bara för
att prästerna agiterar för det? Och hur är det med
demonin hos portvakten, denne hustruplågare som så
lätt blir satt på plats efter en slumpartad
familjerevolt? Sådant är tacksamt som spex men mycket litet
övertygande, för att inte säga verklighetsförfalskande.
Omkastningarna och inkonsekvenserna i
människoteckningen är denna films oförlåtliga fel. Den har även
gott om repliker som är skärande falska,
heminteriörerna är felaktiga i sin standardiserade ateljéelegans
och hela atmosfären är ytterligt tunn. Men filmen är
i det hela bra spelad, smakar ställvis äkta lidelse, och
för fram en ny aktris, Inger Juel, låt vara på ett plan
där talang och exhibitionism ingår en något
amatörmässig förening. Henrikson har åter visat att han som
regissör besitter en svepande kraft, ett hårt pressande
grepp, men också att han lider av en fatal brist på
omdöme eller en fatal oförmåga att hävda sin uppfattning
inför sina uppdragsgivare.
Trots den läggspelsartade formen är människorna
bra mycket mer sammanhängande i "Kvinna utan
ansikte", men överdrift och dramatisk ihålighet finns
även där. Vad som än stått i Ingmar Bergmans manus
har filmen blivit främst en studie av en hysterika, som
svänger abrupt mellan feberhetta och frostkyla, mellan
lössläppt begär, högtravande kärlek och explosivt hat.
Gunn Wallgren återger denna överspändhet med en
stundom nästan outhärdlig inlevelse. Försöket att
förklara hennes hysteri är tyvärr i klenaste laget: detta
med moderns älskare som lade handen över hennes
bröst en gång när hon var tolv år och sedan dess fått
framstå som Djävulen i hennes värld. Alf Kjellin
ackompanjerar henne i en av sina vanliga blekt
patetiska ynglingaroller, en högskolestuderande
familjegosse som gift sig i förtid med en rentvättad liten
hustrutyp. Den sexuella antändningen blir farlig på
denna jungfruliga mark, kärleksflammorna slår upp
skyhögt kring en sinnlighetens festnatt som filmen
utmålar med storslagen gymnasistfantasi. Sedan
kommer flykten från verklighetens värld fullt konsekvent:
som desertör från militärtjänsten gömmer han sig med
henne på grändhotell och magasinsvindar.
Kärleks-febern slår över i hatutbrott, med gaffelhugg i handen,
med hjärtan nedtrampade som cigarrettstumpar under
skoklackar. Han vaknar upp efter ett
självmordsförsök, äntligen fri från infektionen, angelägen om att få
återvända till hustrun. Man får även en del halvt
symboliska utvikningar, som episoden med sotarn, ett
mellanting av sagotablå och gåpåig realism, där inte bara
stilblandningen utan också den psykologiska
lättvindigheten tar emot.
Inför Ingmar Bergman med hans hetsiga
upprördhet, hans konvulsiviska furia får man lätt en känsla av
att bli bjuden dramatisk narkotika, ett våldsamt
stormande i ett vattenglas, ett teateraktigt "mycket väsen
för ingenting". Mitt i allt bullret och alla de
upproriska åthävorna kan man plötsligt börja undra om
han egentligen har något att säga. I varje fall skriver
han tydligt på nevros, på drivkrafter vars innebörd
och syfte han är föga klar över. Molanders regi verkar
främst genom ett energiskt och välberäknat
rörelseschema, ett sugande tempo som samtidigt ger plats åt
originella bilddetaljer (vattnet som rinner från hatten
i en kaskad vid kyssförsöket på gatan). "Kvinna utan
ansikte" kan ställvis kännas obehaglig, men den är
nästan aldrig likgiltig, den tänder kontakten gång på
gång genom sin frenesi och omedelbarhet.
Lika högt når inte den film Ingmar Bergman både
skrivit och regisserat, "Skepp till Indialand", efter
en pjäs av Martin Söderhjelm. Den hopar alltför
många melodramatiska händelser kring några
personer på en bärgningsångare. Kaptenen visar en rad
olika sidor som inte glappar särskilt väl: än en kaxe
som härjar i land på krogar och nöjesställen, än en
romantisk drömmare som vill fly till palmbevuxna öar,
än en familjedespot med nietzscheanska gester, än en
ömklig nevrotiker som fruktar att bli blind. Den
kuvade sonen lider av en puckelrygg som huvudsakligen
är psykisk, han får hjälp av varietéflickan som fadern
fört ombord och genomdriver en hård
generationskamp. Flickan går varvtals i den slappa och i den
viljestarka stilen, i motsats till kaptenens helt kuvade
hustru (en anmärkningsvärt oidealiserad
martyr-gestalt). Filmens tendens ligger i de unga,
tillbaka-hållna krafternas självhävdelse, i friska impulser och
handlingar som övervinner stagnerat drömmeri och
sjuklig ångestfixering.
Filmen är berättad i oftast mörka och suggestiva
bilder, där ljuset från havshorisonterna bryter in
emellanåt. Förloppet är ställvis något oklart och trevande,
slappnar till mellan kulminationerna. Ramberättelsen
är tämligen onödig, tynger ner filmen med en
märkbar berättandets pliktuppfyllelse. Kring nöjesfältet
och varietén virvlar det till av en iscensättarglädje
som känns särskilt spontan. Det är en film med styrka
och talang i, men som helhet inte vidare lyckad.
Ljudet har dessutom svikit och utgör ett svårt
sabotage mot dialogen. I huvudrollerna har Gertrud Fridh,
Holger Löwenadler och Birger Malmsten fullgångna
ögonblick men är påfallande ojämna.
Artur Lundkvist
En natt att leva (Odd Man Out). Carol Reed.
Eagle-Lion.
Filmen bygger på F. L. Greens roman "Odd Man
Out", som i svensk översättning heter "Jagad", vilket
bättre än filmtiteln täcker innehållet. Filmen handlar
nämligen om hur en man långsamt förblöder medan
han i sitt omtöcknade tillstånd mellan täta kollapser
söker undkomma det polisuppbåd som jagar honom en
vinternatt i Belfast. Han är ledare för en grupp
irländska revolutionärer och har tillsammans med tre
kamrater rånat en fabrik. Vid flykten råkar han skjuta ned
kassören och blir själv skjuten i axeln. Kamraterna
lyckas inte få in honom från bilens fotsteg utan han
faller av i en tvär sväng men hinner ta betäckning i ett
luftskyddsrum innan polisen kommer till platsen. Här
trycker han som ett dödsskjutet djur tills en av hans
anhängare spårar upp honom och genom en
självuppoffrande manöver drar poliskopplet efter sig. Det
andrum mördaren härigenom får skall han utnyttja för att
ta sig tillbaka till de sina. Under tiden decimeras
emellertid dessa i våldsamma sammanstötningar med
polisen, som också lokaliserar de revolutionäras gömställe.
Endast den kvinna som älskar honom återstår att
undsätta honom men dels vet hon inte var han finns dels
683
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
