- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVI. 1947 /
692

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Kommentarer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KOMMENTARER

fjärde om en gift kvinna som i besvikelsen över
att inte få den älskare hon ville ha inlät sig
med en tarvlig förförare. O. s. v. Jag tror jag
kan försäkra att prisdomarna inte kom till
detta resultat på grund av någon dragning till
det morbida och realistiska à tout prix utan
endast på litterära grunder.

Sådan är tidens stil, och det är klart att den
gjort många betänksamma. Det är inte trevligt
att läsa om otrevliga saker, tycker de flesta.
Endast hyenorna kan få ut några
lustförnimmelser ur det. Att mycket i den moderna
litteraturen kan avfärdas som blott och bart
stilövningar i det obehagliga kan också utan
vidare konstateras. Det är så lockande för
många ungdomar att leva farligt med papper
och penna. Våldet, den katastrofala olyckan,
smutsen, skräpet, perversiteten och
förryckt-heten har av omogna bildstormare omgivits
med en romantik som inte behöver tas
högtidligare än Grand-Guignol. Men dessa
fyrverkerier på bakgården slocknar hastigt och
förtjänar inte mera indignation än vilka
pojkupp-tåg som helst. Kvar står ändå att även den
betydande dikten i övervägande utsträckning
är frän, tragisk och inte vidare vacker i
enskildheterna.

Man kan hålla med Torsten Tegnér om att
det är onödigt att lägga skulden på kriget, eller
krigen skall man kanske säga, eftersom
litteraturens strävan bort från det angenäma i
riktning mot det oangenäma utvecklat sig mellan
två världskrig och under och efter det senaste.
Krigen förnims givetvis av författarna som
en fruktansvärd olycka och en bekräftelse på
deras ångest, men det är inte troligt att den
tragiska livskänslan uteslutande bestämts genom
krigen. Den ligger nog både djupare och
ytligare än så, i en allmän vantrivsel i kulturen
och i den privata existensens friktioner mot
kollektivet. Men här ska vi akta oss för att riva
upp den i fjol så här dags så aktuella debatten
om 40-talspessimismen (som man kan ta del av

i KF:s nyligen utgivna rapport från
författar-mötet på Vår Gård). Visserligen sysslar väl
optimistisk litteratur inte så mycket med
oangenäma ting som den pessimistiska, men det är
därför ingenting som hindrar att det från
pessimistiska utgångspunkter skrivs diktverk,
som är så städade och upphöjda att de kan
jaga skönhetsrysningar t. o. m. utefter ryggen
på Torsten Tegnér. Hela denna
problemställning är vid sidan av vårt ämne, som är:
orsakerna till varför modern litteratur i sådan
utsträckning måste vidröra tragiska, trista och
obehagliga företeelser.

Den senaste mansåldern har karakteriserats
av dels en i ett alltmera halsbrytande tempo
fortgående fulländning eller åtminstone strävan
till fulländning av civilisationsmaskineriet
tekniskt och socialt, dels ett utforskande av
människans inre. Ju mer man på det ena området
ordnat det för individen som samhällsvarelse
och tvingat in henne i en mer och mer
genomförd organisation desto sällsammare, vildare
och svåranpassligare har denna människa tett
sig i själsvetenskapens och fysiologins
sökarljus. Författarna har tjänstgjort på bägge
fronterna, både som sociala kritiker respektive
propagandister och som forskare i individens
situation. En författare med social
reformiver kommer naturligtvis ingen vart med att
återge lantliga idyller och borgerlig trivsel,
hans uppgift är att visa fram missförhållanden
och orättvisor. De författare som åtagit sig att
gestalta den nya själsforskningens
människobild måste tränga in på områden som tidigare
varit okända eller kringgåtts av andra än de
genialt oförfärade. Jag tror inte att denna
gestaltning ännu på länge är slutförd till sina
yttersta konsekvenser. Det återstår ännu mycket
avslöjnings- och uppröjningsarbete innan
människan står där i sin nakenhet. Och hur
obehagligt detta arbete än må vara att utföra och ta
del av så är det nödvändigt att det görs innan
man kan börja bygga upp; en uppbyggelse

692

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:58:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1947/0708.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free