Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Folke Fridell: Synd full skapelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYNDFULL SKAPELSE
ken tog alla sorters människor i sin hårda
famn. Som en brummande evighetsbjörn slog
den de väldiga ramarna kring hög och låg,
arbetare och parasit. Lagen fanns väl som
överallt annanstans; lagen och kyrkan och
kommunen. Men alla måste inordna sig i det
sammanhang fabriken bestämde.
Fabriken var den verklige härskaren.
Människorna hade inte gett sig frivilligt.
Kamp hade funnits under alla tider. Enskilda
varelser spjärnade emot och ibland blev det
verklig kollektivstrid. Men fabriken segrade
alltid. Även i det synliga nederlaget segrade
den. Efter sin hårda vilja formade den
människornas liv i helg och socken. Gav dem
sorger och glädjeämnen, fattigdom och
välmåga, sjukdom och botemedel. Fabriken var
solen som allt kretsade kring. En kall sol som
gav reumatiska sjukdomar eller magsår åt
kropparna och malande ångest åt själarna och
som endast botade de böjliga av oss. Magsåren
och reumatismen gick an. Det ena svalt man
bort och det gick så lätt att svälta i de
trakterna, det andra lindrade man med avklippta
yllestrumpor eller kattskinn. Ångesten var
värre. Individuella fall kunde botas i
ödmjukhet eller glömska; en del blev galna och fick
lämna platsen och andra skyddade sig med
religion eller brännvin. Kollektivångesten kom
man aldrig ifrån. För den fanns inga
botemedel. Inte ens kattskinn hjälpte.
Det gällde alltid friheten.
Viljan att revoltera; att slippa lyda och böja
knä ett långt liv. Ångesten var dåligt medveten,
men fanns där i alla fall. Den svävade över
nejden och blandade sig med dammet från
cyklonerna och röken från fabriksskorstenen
och halvkvävde folk från vaggan till graven.
Kanske finns det inte så mycket att göra åt allt
detta, men så länge en del saker är oprövade
får man inte misströsta.
Det var en ständigt smygande, odefinierbar
kräkkänsla i luften. Alla ville spy men ingen
kunde. Far försökte den gången han föste in
mig i realskolan. Det var väl därför hans hår
blev grått när jag inte orkade bli en fin
människa.
Det är lite genant att så här öppet erkänna
att jag redan första dagen vantrivdes med
jobbet och att jag sedan aldrig hittat den där
arbetsglädjen en normal människa ska vara
utrustad med. Men det kan inte hjälpas att det
låter illa; hela mitt liv skorrar falskt och kan
inte sanningen rädda mig så är jag förlorad.
Än i dag vet jag inte vilket som var värst.
Bara att det var nästan outhärdligt. Men det
var inte den långa arbetstiden; inte basarnas
skäll eller kamraternas djävulskap. Inte ens
springet på det hårda cementgolvet eller
dammet som fastnade i näsan ofch hostades upp
med åren som gick; inte lungsotsskräcken eller
magbesvären. Jag tror att de där barnatidiga
sångseanserna fördärvat mig på något sätt;
vant mig vid att stå i centrum och bli begapad.
Brytningen när j ag smög mig in i fabriksgapet
blev väl för stor. Den sekelgamla likgiltigheten
höll på att kväva mig.
Fabriken smittade som alltid. Dess hemligt
livssnörda lag stod över allt annat. Jag var luft
i fabriken och luft utanför bland människorna.
Den gången jag trädde in i de dystra salarna
som en vanlig bland vanliga försvann
särdraget som vid ett trolleri. Folk hade räknat
fel. Jag hade övervärderats. Nu fick jag min
dom och min rätta placering. Mer var det inte.
Likgiltigheten trängde på från alla håll så
intensivt att jag trodde jag skulle dö.
Tungt levde jag in i fabrikens atmosfär. Vi
var fyra bröder och en far som gick till
fabriken. Själv gick jag alltid sist i raden. Ingen
sade något; det fanns inget att prata om,
ingenting man iddes öppna munnen för. Det
enda som störde tystnaden var fars ideliga
rapande. Han hade dålig måge. Mor hade
astma. Det var vresigt livstomma morgnar
innan vi kom i väg till jobbet med en brådska
711
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
