- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVI. 1947 /
712

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Folke Fridell: Synd full skapelse. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FOLKE FRIDELL

som gränsade till panik. Halvkokt välling som
smakade vidbränd därför att mor måste breda
sexton smörgåsar samtidigt som hon rörde
i grytan.

Då tyckte jag far var väldigt gammal fast
han inte var äldre än jag är nu. Han
förkroppsligade fabrikens atmosfär och jag trodde
på fullt allvar att han arbetat där sen fabriken
kom till.

Evighetens kedjerassel uppenbarades med
skrämmande tydlighet. Det här var livet och
det var det djävliga. Det fanns ingenting annat.
Men det livet gick inte att leva. Tidigt hade jag
den sanningen klar för mig. Vi är alla rädda
för fabriken; inte bara vi som vårdar
maskinerna utan basarna också och ägarna.
Fabriken är mer än en tegelbyggnad som växer,
vrålar, stannar någon sekund och vrålar på
nytt; brinner ner och byggs upp igen; stiger
till tinnarna under högkonjunkturer och
vegeterar på gammal tradition under svåra år.
Fabriken år atmosfär; är luften och solen
profiten och svälten. Fabriken är allt. Den finns
i allt vårt handlande och tänkande. Tränger
sig på oss när vi vilar i våra hem och förföljer
oss också när vi reser till andra platser och
andra länder.

Vi blir aldrig kvitt fabriken.

Först trodde jag att det bara gällde mig
själv. Men nu vet jag att jag har sällskap med
alla. Vi är alla lika. Det finns bara
gradskillnad och omedvetenhet. Denna vetskap både
lättar och förfärar.

Felet med mig var en nästan onaturlig
medvetenhet redan från början av mitt proletärliv.
Det har ingenting med styrka att göra. An så
länge är medvetenhetens signum svaghet. Det
är det diffusa som ger styrka därför att det
ger möjlighet att härda ut.

Ändock är klarheten det enda möjliga om
nu någonting är möjligt i denna underliga
värld.

Jag har sett mitt eget liv gå igen i hundra-

tals varianter under dessa medvetenhetens
förskräckliga år. Mitt eget öde i en ohyggligt och
ständigt förnyad spegelbild. Barn växte upp
och riktigt ropade ut sin lämplighet för stora
uppgifter. Men fabriken tillåter inte detta.
Detta dammiga vidunder sprutade alltid sin
gråa ödesfärg över de som orkade något mer.
Fabriken tålde inga nyanser. Grundfärgens
gråhet åt sig igenom,allt man sökte forma på
ytan. Klara ögon kunde stråla mot livet;
ungdomssinnen blottade sin nakna livshunger i
stolt maktkamp. Och vi sökte väl hjälpa dem
alla. Jag också fast jag tvivlade på undret. Vi
ryckte i kättingarna och gladdes om vi för en
fattig livsminut lyckades lirka loss en fängslad
människa. Kampen var ändock fåfäng.
Fabriken vann som alltid. Strålglans och livsbegär
ersattes av drömmeri eller resignation.

Gråa dagar kom och gick och alla lämnade
de ett bidrag till vardagsfasans helhetsbild. Om
bara en enda av oss lyckats, skulle vi kanske
leva upp igen. Börja tro på något och slåss.

Men allt det där är förbjudet.

För min del innebar den tidiga klarsynen
ett längre eländesliv. På vinden hängde en
dammig realskolemössa med en fattig etta. Den
var symbolen för mitt misslyckande. Visst
drömde jag om frihet och om stora ting jag
skulle uträtta, men j ag drömde för fort. Räcker
bara drömmarna livet ut så är fabriken som
individuell fara neutraliserad.

Kanske är det helt enkelt en fråga om balans.
Balansgång mellan längtan och möjlighet. Fast
inte skapar det lycka. Fabriken vill inte ha
lyckliga människor. Endast lydiga. Lydande
människor kan aldrig vara lyckliga. Slavens
lycka måste ha anknytning till någon
gudomlig tro, men fabriken är otrons monstrum.

Vi är alla förhärdade tvivlare på den sortens
religion.

För en del människor räcker drömmarna till
döddagar. Dessa har det lyckligt ställt för när
man drömt slut börjar problemlivet. För mig

712

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:58:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1947/0728.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free