Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Kay Boyle: Ockupationsarmé. Novell. Översättning av Mårten Edlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OCKUPATIONSARMÉ
tittade på korpralen. En del tycks inte bry sig
ett dugg om vad dorn får tag på. Dom kanske
inte känner till nånting som jag listade ut om
fransyskerna precis i grevens tid, sa han.
— Isolationist, va? sa den store soldaten
och sänkte Martellflaskan.
— Visst, sa bondpojken med sin släpiga
envisa röst.
Han vände ansiktet tillbaka mot nattmörkret.
— Det var just det ordet jag letade efter,
sa han och gled dystert in i sin sömn igen.
Sergeanten hade ostadigt rest sig från sin
plats vid dörren och med ena handen stödde
han sig mot bagagehyllan ovanför sig medan
han tog ett par steg längs kupén i riktning mot
korpralen och flickan.
— Fina damer och herrar dricker väl inte
som vi andra? sa han och stod där och vajade
över dem.
Vapenrocken var fortfarande öppen och i
handen som svängde vid sidan höll han den
halvtomma Courvoisierflaskan.
— Visst dricker jag, sa korpralen och såg
upp mot honom. Jag har druckit två dar i
Paris. Jag har inte lust att dricka mera.
Han skakade bort håret från pannan och sen
såg hans ögon ivrigt och allvarligt på flickan
genom diffusa ögonfransar.
— Jag har ett hus hemma, ett eget hus, sa
han. Jag har ärvt det av min farbror. Jag har
hyrt ut det åt en familj. Dom betalar mej
hundratjugi dollar i månaden och jag får mer
när hyresnämnden kommer bort. Men där har
jag ingen lust att bo. Jag bara talar om det
för er så att ni vet. Jag skulle helst vilja ge
mej i väg till Alaska, sa han och rösten var
högtidlig, ivrig och ung. Jag vill öppna nån
sorts turisthotell, nåt med sportstugor eller
kanske bungalower i skogarna runtomkring
oppe vid huvudvägen genom Alaska. Jag har
fått kostnadsförslag på mark där oppe och det
är billigt att bygga bara man har tomten av-
klarad. Tror ni ni skulle tycka om Alaska?
sa han. Det skulle bli på ungefär tre månader
om året, till exempel från femtonde juni till
femtonde september, och jag skulle bygga nåt
verkligt bra, nåt pittoreskt. Tror ni att ni skulle
vilja göra ett försök? sa han.
Sergeanten tog ett ostadigt steg till och nu
stod han mellan flickan och korpralen som en
vajande barriär och höll fortfarande med ena
handen i bagagehyllan ovanför huvudet.
— Vi kanske kan prata om det i morron,
sa flickan och snuddade ett ögonblick vid
korpralens ärm. Jag är trött. Om ni menade det ni
sa om platsen i den andra kupén, så skulle jag
gärna vilja ha den ...
Sergeantens huvud svängde nu som en klocka
mellan dem och hans fuktiga läppar var öppna.
— Ge dej i väg härifrån, sa han till
korpralen. Och det kvickt.
— Nej, sa korpralen.
Han såg upp på sergeanten i nästan barnslig
förtröstan och tillit.
— Jag är tjutre, sa han och strök håret ur
pannan. Jag svär på att jag har letat efter
henne i tjugi år. Jag trodde aldrig att jag
skulle hitta henne här borta.
Han vände sig mot flickan igen och fortsatte:
— Jag är från Oregon men därför tänker
jag inte stanna där hela mitt liv. Jag vill att
den kvinna som gifter sej med mej ska ha lika
mycket att bestämma om den saken som jag
själv. Men ni kan gärna fundera på Alaska.
Ni kan gärna ha det i tankarna.
Nu stack han han in handen under
vapenrocken och kände i innerfickan.
— Jag har några foton jag kunde visa er —
bara småbilder, men ni kanske kan få en liten
uppfattning av dom, sa han. Det finns trän där
som tar andan av en, större än i Kalifornien
till och med och när man kommer tillräckligt
högt opp blir det jöklar.
Sergeanten svängde mellan dem som en
hängd, skenbart utan muskler och ben.
723
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
