Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Kay Boyle: Ockupationsarmé. Novell. Översättning av Mårten Edlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAY BOYLE
— Stick i väg. Ut härifrån. Ut, sa han.
— Ja visst, sa den store soldaten på andra
bänken. Var snäll gosse, nu och kila tillbaks till
Oregon.
— Det är bäst ni går, sa flickan mjukt till
korpralen. Om ni går så följer jag med.
Hon hade svept kappan tätt omkring sig och
lät benen mycket försiktigt glida ner på golvet.
— Ja, sa korpralen, men han reste sig inte
från bänken.
Han satt där och såg på henne.
— Herregud, ni är vacker. Jag älskar er.
Jag högaktar er, sa han.
Sergeanten höll sig fortfarande med ena
handen i bagagehyllan och fast han knappast
tycktes röra sig, höjde han den nästan tomma
flaskan han höll i andra handen och så sänkte
han den hårt och ilsket mot korpralens
tinning. Ett ögonblick skälvde korpralens
underläpp som på ett barn, men han föll inte
genast, han försökte till och med resa sig från
bänken och han såg förvånad och illamående
ut. Och sen slöts hans ögon och han lutade
över och kurades ihop och sergeanten krängde
åt sidan och lät honom halka ner på golvet.
När han låg där i hela sin längd liksom i sömn,
böjde sig sergeanten över honom och slog till
honom igen, den här gången över pannan där
det ostyriga håret föll ner, och det som var
kvar av konjaken rann ut ur flaskan och
stänkte ner korpralens vapenrock och satte
fläckar på krigstjänsttecknen på hans bröst.
Flickan satt och höll fast kappan omkring
sig med darrande händer och hennes tänder
hackade.
— Nu tar vi och sparkar inälverna ur Oregon
för att han kommer och tränger sej på, där han
inte är önskvärd, sa den store soldaten.
Han försökte resa sig från bänken men han
kunde inte stå på benen längre. Längre ner på
bänken satt bondpojken fridfullt och sov mot
den kalla mörka fönsterrutan.
Av kraften i det sista slaget hade
Courvoi-sierflaskan fallit ur sergeantens hand och han
böjde sig nu muttrande ner och trevade efter
den, där den rullade fram och tillbaka på
golvet. När han hade fått tag i den tömda
flaskan igen höjde han den över huvudet på
korpralen.
— Rör honom inte! Våga inte slå honom
igen! skrek flickan.
Hon hade sprungit upp, hon hade rusat fram
liksom för att rädda sista återstoden av
anständighet från förintelse. Det finns andra
människor på det här tåget, människor man
känner, människor man ser på gatan, tänkte hon
i panik. Det finns lottor och bröder och söner
och äkta män — det finns människor som
sjunger. Hon hörde deras röster, avlägsna,
intet ont anande, ropa ut sin hemlängtan,
liksom tyskarna hade ropat före dem till en
kringstrykande, ljushårig kvinna som hette Lili
Marlene. Människor som förstår ord, om jag
kan nå dom, om jag kan säga orden till dom,
tänkte hon och benen skälvde under henne när
hon gick. Hon hade kommit förbi den store
soldaten som i dvala låg utsträckt på bänken.
Hon försökte nu bana sig väg förbi korpralens
kropp. Sergeanten stod upprätt med ett ben på
var sida om den fallne. Han stod framför
kupédörren och vaj ade och smålog med den tomma
flaskan dinglande mellan fingrarna.
— Ur vägen! skrek hon till honom i raseri.
Ur vägen!
Och han sa ingenting, men smålog
fortfarande när hon störtade förbi honom, och
han höjde handen och smekte henne över det
mjuka mörka håret.
Ute i den kyliga korridoren började hon
springa förbi de stängda kupédörrana, de
fördragna gardinerna, de nerdämpade lamporna,
springa fort medan tårarna strömmade nerför
hennes ansikte, mot ljudet från de vemodiga,
veka, avlägsna rösterna i det framrusande tåget.
Översättning av Mårten Edlund.
724
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
