Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
låg snarare än att min egen kvalitet är
särskilt hög." Hennes förmodande är emellertid
i detta fall felaktigt. Kvaliteten på de noveller
som skrivs av hennes jämnåriga är i själva
verket inte alls låg (fast den kunde vara
mycket högre), vilket en blick i sådana
litterära publikationer som Horizon, The
Corn-hill, Orion eller Penguin New Writing
bekräftar. Det är främst miss Barkers artisteri,
som skiljer henne från de flesta unga
författare i hennes generation. Detsamma var
förhållandet med Katherine Mansfield och
likaså med Elizabeth Bowen, vilken i likhet
med miss Barker började sin bana som
novellförfattare. I deras berättelser finner man,
liksom i de åtta novellerna i "Innocents", en
egenskap hos det skrivna, som inte bara ligger
i stilen, något som inte kan beskrivas med
ordlistans eller syntaxens terminologi och som inte
kan härledas ur den skickligt hanterade
dialogen eller några andra av den skönlitterära
prosans konstgrepp. Det är snarare en
livsinställning, som kristalliserats ut i ett
genomskinligt språk — en inställning, som i lika hög
grad kan härledas ur fantasin som ur det
induktiva eller deduktiva tänkandet. Hittills har
miss Barker begränsat sig till studiet av
barndomen, till en begränsad men utomordentligt
komplicerad analys av mänskligt beteende
under tiden före ungdomen. "The innocents",
"de oskuldsfulla", i hennes historier är
oskyldiga endast i den meningen, att samhället inte
kan ställa dem till ansvar för deras gärningar
och minst av allt för de motiv, som kommer
dem att handla som de gör. Deras oskuld
skildras som oavhängig av ont och gott, och
som sådan är den till sina möjligheter och
sina yttringar både bitter och skräckinjagande.
"Oskuldsfull" just på det viset var den lille
londonpojke, som förra våren tog ett spädbarn
från en obevakad barnvagn och lekte med det
i tro att det var en docka, tills han tröttnade
på det och släppte ner det på trottoaren, där
det "gick sönder", som han uttryckte sig. Jag
vill inte göra gällande att miss Barker hänger
sig åt det fasansfulla eller makabra för dess
egen skull — eller för att underhålla sina
läsare. De barn som hon skildrar med sådan
genomträngande kunskap om deras egen värld
liknar inte Shakespeares "wanton boys", som
rycker vingarna av skönheten bara för att det
är roligt. De är omständigheternas offer, inte
deras tillskyndare, och i sin egenskap av offer
är de (som i "The Iconoclasts", mästerverket
i hennes samling) i stånd att väcka de tragiska
känslorna medlidande och fruktan. Att miss
Barker åstadkommit detta nästan utan en enda
ton av falsk känslosamhet utgör ett ytterst
ovanligt och slående bevis på styrkan i hennes
begåvning och på hennes inte mindre
kraftfulla kritiska självsyn.
Det återstår att se hur pass framgångsrikt
miss Barker kan tillämpa dessa gåvor vid
skildringen av de vuxna män och kvinnor, som
förekommer i den roman hon nu är sysselsatt
med. En sådan förskjutning både i fråga om
uppläggningens och de skildrade personernas
storlek måste givetvis inrymma åtskillig risk
för misslyckande. Men det förefaller mycket
osannolikt att en person med miss Barkers
insikter om den egna begåvningens begränsning
skulle ge sig på en sådan uppgift utan att till
fullo inse vilka svåra anpassningsproblem, som
kan uppstå. Å andra sidan skulle hon
säkerligen inte tveka att kassera också denna roman
om hon inte bleve fullt nöjd med den,
liksom hon redan kasserat så mycket av vad
hon skrivit. På lång sikt kommer det att bli
intressant att se hur pass mycket hon vinner
i fråga om ökad erfarenhet, när hennes hittills
begränsade horisonter vidgas genom de
möjligheter hon fått att resa utomlands. Novellens
Altmeister, som nu lyckligt återbördats till sin
villa på Rivieran, har allt skäl att vara nöjd
med att hans frikostiga gåva kommer en så
välförtjänt mottagare till godo.
736
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
