Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
demokratin skulle överföras även på sociala och
ekonomiska områden. Men det bästa i boken
är i alla fall skildringen av verkligt depraverat
överklasspatrask, historien om äktenskapet
mellan Vica Cottonn och konsthistorikern Hugo
Stenbrott, som börjar i en spritorgie och får
sitt tragiska slut i en spritorgie. Marika
Stiern-stedt fångar i våldsamma uppträden,
alternerande med samlag, hela det uppslitande
kärlekshatet, den förödande maktkampen mellan
två makar — hon en desperat, sensationslysten
lyxdocka, som dock känner saknaden efter full
och sund hängivelse och söker den hos en ung
medicinare men inte har kraft att bryta sig ur
den magiska cirkeln annat än genom
självmord, han en känslokall estet och
njutningsmänniska, cyniker och sadist med en dödlig
skräck för den drift till självutgivelse och
själv-utlevelse i kärlek, som om den inte hölles
tillbaka skulle ge henne ett farligt övertag.
Systematiskt super han sin hustru full, misshandlar
henne fysiskt, missbrukar henne, drar ur henne
hennes hemligaste drömmar och förhoppningar
för att spotta på dem och spelar kallhamrat en
poker, där bådas deras liv utgöra insatserna.
Detta centrala parti i boken, huvudsakligen
utspelat i en dialog, vars sannfärdighet man
instinktivt är på det klara med, är ett
virtuosnummer som studie i det otäcka med
anknytning till en på sin tid uppmärksammad episod
i dagskrönikan.
Mot denna värld av mer eller mindre
degenererad, förfallen societet har författarinnan
kontrasterat en helt annan, ett litet kollektiv
landsflyktiga internationella socialister av
slavisk härkomst, som lever i ett undangömt hörn
av Quartier Latin i 1910 års Paris, och ett
par unga clartéstudenter av i dag, den ene
ur arbetarmiljö, den andre ur den cottonnska
syskonkretsen. Mig förefaller det, som om
Marika Stiernstedt vore vida mer
framgångsrik i den antipatiska genren än i den
sympatiska. Hon har sinne för det fina i att
omfatta och verka för en åskådning emot sin egen
nytta, men eljest har det i min smak blivit
något alltför idylliskt, snarvackert och
menlöst över hela denna värld, som snarast kommit
att markera platsen för en vag och konturlös
världsförbättraridealism i största allmänhet.
Figurerna ha blivit otillräckligt
individualiserade; de två unga studenterna likna
varandra som tvillingar och omfattas med samma
moderliga känslor, och när författarinnan rör
sig i denna miljö blir hennes
karaktärsskildring utan skuggor och dagrar — allt får samma
idealitetens skimmer. Att även socialister av
olika årgångar dock ha mänskliga svagheter
och brister, för att inte tala om olikheter, skulle
inte den behöva påpeka som själv har sina
sympatier åt det hållet. Det blir till sist
alltför lite av verkliga konflikter mellan de båda
världar som här ställts mot varandra; allt
förtonar i en anda av evig återvändo och allmän
välvilja, av överbryggning av outplånliga
motsättningar. Detta hör i sin tur ihop med
huvudpersonen i boken, den store finansiären och
millionären Jacob Cottonn.
Denne har ett ungdomligt förflutet av
vildvuxen kärlek och socialistiska drömmar
tillsammans med den fransk-serbiska flicka, som
trettiofem år senare räddas till Sverige från ett
tyskt koncentrationsläger som en grånad, halvt
ihjälslagen men ännu obruten kvinna. Detta
i förening med yngste sonens konsekventa
socialism bidrar till att låta det förflutnas åder
gå i dagen hos Jacob Cottonn på själva
sextio-årsbanketten, där han bekänner sig ha följt
minsta motståndets lag och ger till känna sin
livsfilosofis facit, sina livserfarenheters
kontenta i ett middagstal, fullt av bitter självkritik
och utmynnande i kravet på envetet
fasthållande vid "den väg som inre överläggning
utstakat, men som ingen omedelbar vinning ger".
Härpå beror i sista hand tillståndet i hela
vår värld, och härförutan får denna en "tung
belastning av orättfärdighet". Det är vackra
och kloka ord som förefalla talade ur Marika
Stiernstedts eget hjärta. Men om den
romanfigur, i vars mun hon lagt dem, måste jag
bekänna, att jag ingenting eller nästan
ingenting vet efter att ha läst boken till slut. Den
har inte låtit tvinga sig in under det gestaltande
trollspöet utan har förblivit en konstruktion, en
väsenslös skuggestalt. Holger Ahlenius
Barndom i Göteborg
Gurli Hertzman-Ericson: Fönstret mot allén.
Norstedts 1947. 9: 50.
1890-talet är just nu i den rätta
memoaråldern — tillräckligt långt borta för att vara
pittoreskt, tillräckligt nära för att ännu angå
745-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
