- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVI. 1947 /
749

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

Viola är inte längre syndens barn sedan hon
blev frälst av predikanten Simonsson, som nu
är död men lever i hennes inbillning som
fästman och Jesu representant. Hon ser på Låge
med ogillande som en påminnelse om sin orena
tid men med gillande som potentiell
arbetskraft. Det behövs ett par starka armar till
för att få in skörden, och Låge är inte olivad
för saken, i synnerhet som han alldeles utan
ruelse erinrar sig att Viola och han en gång
i världen hade det riktigt trevligt tillsammans.
Från tillfällig arbetare avancerar han till dräng
på gården, och parallellt lyckas han få Viola
att allt oftare glömma Simonsson för hans
jordiska famntag. Han blir hastigt och lustigt
bonde på Läppe och sätter svärfadern på
undantag.

Partiet är inte vidare populärt i Löve, där
man menar att Viola är alldeles för god för
Låge, i synnerhet sedan ryktet nått hem till
bygden att hans övergivande av
byggnadsbranschen kanske inte bara berodde på
hemlängtan utan fastmer på en ouppgjord räkning
med rättvisan. Talet kommer till Violas öron,
men hon solidariserar sig med mannen i det
envisa beslutet att frälsa honom och därmed
också gottgöra Simonsson för att hon gett vika
för köttets frestelser. Som ett mera fördolt
motiv, även för henne själv, spelar också
omsorgen om en god arbetskraft in, ty som alla
Browallius’ hjältinnor är Viola fanatiskt
bunden vid sin jord. Men Låge har föga smak för
väckelsemöten, han föredrar att reparera
svinhusdörren framför att höra en missionär från
Afrika, och när Viola söker rädda hans själ
ur synden, så kan han svara: "Vad fanken ska
du gå och tänka på folks synder för. Dä ska
du allt ge fan i." Viola blir honom ledsam i sitt
omvändelsegnat, i synnerhet som grubblet gör
henne kantig och rynkig i förtid. Innan de vet
ordet av har en dörr slagit igen mellan dem,
och på var sin sida om den osynliga dörren går
de sedan som främlingar för varann, hårda,
envisa var på sitt sätt. Hur Låge begagnar sin
äktenskapliga isolering till att förlusta sig med
en grannhustru och till att göra halvskumma
affärer och hur Viola mer och mer befriar sig
från det jordiska för att till slut bli ett slags
bygdehelgon, därom berättar Irja Browallius
med övertygande följdriktighet fram till det
av alla katastrofer och urladdningar oförlösta
slutet. En vacker dag är löskekarlen Låge bara

färdig med alltsammans och smiter med bilen
för att aldrig mera återkomma.

Irja Browallius’ stora roman är som det
stycke landskap hon skildrar: småkuperad,
utan stora linjer och utblickar. Man går ett
stycke i taget utan att veta vad som
gömmer sig bak nästa vägkrök, och man är hela
tiden nära marken. Men allt i detta
landskap är äkta och riktigt iakttaget, och själva
den orytmiskt knyckiga, tungt arbetande
psykologin med sin omständlighet, sina långsamma
omtuggningar och plötsliga språng framåt
— man kan i en enda mening vinna mera
mark än i flera kapitel — är i djup harmoni
med det mänskliga stoffet, denna tillknutna,
trögtänkande och försiktigt men starkt
kännande landsbefolkning som författarinnan ägnat
ett så lidelsefullt men av moralism och
sentimentalitet oförvillat studium. Med sin
konturlösa, ibland nästan valhänta och oartistiska
teknik dokumenterar sig Irja Browallius på nytt
som en av våra pålitligaste människoskildrare
inte bara i det överdådiga porträttet av sj
askem Låge och det nästan lika övertygande av
den charmlösa men ståtliga Viola utan också i
ett helt galleri av superba bifigurer:
äkten-skapsbryterskan Elvy, hennes patetiskt
hygglige man och ömtålige, trotsigt duktige son, det
skrämmande, djuriskt vegeterande originalet
Mandus och den av ensamhetsångest ansatte
och slutligen dödade David, predikanten
Fallkvist, lika duglig i det praktiska som knivig i
själafisket, lillflickan Maj Britt på planlös
vandring från dansbanan till bönhuset, den
flinande drängen Ivar, den ordföre knekten
med sin knekta alltid i hälarna som ett eko och
slutligen gamle Kalle, ett urverk som löpt ut
men surrar till ibland när man skakar om det.
Det är inte människor i ensidigt svart eller vitt
utan strimmiga och melerade som folk är mest,
samtliga tillförsäkrade fullt objektiv
behandling av den förstående men obevekliga
domarinnan.

Som alltid i Irja Browallius’ bonderomaner
spelar dialogen på närkesdialekt en stor roll.
Den är i och för sig nog både riktig och
roande, gjord med betydande kunskap och
fantasi, men frågan är om inte ändå ett
ned-dämpande vore på sin plats. Man stirrar sig
nästan blind på dessa praktfulla vändningar,
som hoppar fram ur sidan som kursivskrift.
Selma Lagerlöf försmådde språketnografin

749-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:58:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1947/0765.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free