Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
irriterande hoppnerv i ett av de mindre
sam-hällsögonen, snart avlägsnad".
För Birgit hyser han till en början en viss
ömhet, men hon har inte alls förmågan att
bjuda det motstånd hans natur kräver, och
samlivet blir en kedja av ojämna dueller.
Av två är en starkare. Om inte på en gång så med
tiden. Och han var den starkare av dem. Det
utnyttjade han till att använda henne som måltavla för sin
olustupplevelse av vanmakt inför tidshändelserna och
för att nå fram till lite befriande klarhet om sej själv.
Han lyckas som sagt slita sig loss, men
återvänder för en tid till Birgit, som övar en smula
hysterisk utpressning mot honom. Vid en sista
stor självrannsakan kommer han emellertid till
klarhet om sitt förhållande till henne, han har
trivts med att stagnera i överlägsenheten över
denna underlägsna människa.
Hos henne hade han varit säker på ett sätt, som
tillfredsställde hans rädsla för att leva. Hans rädsla
hade omvandlats till säkerhet. Hans känsla av
förnedring hade varit en njutning som han gjort sej
beroende av för att kunna försvara sin lust att ge
upp kampen för att komma fram till sej själv. —–-
Hon tillfredsställde inte hans behov av utveckling och
fördjupning, men de behoven hade han offrat, för hon
tillfredsställde hans behov av att behärska och
förstöra och sjunka.
Eva har också något av den lust att äga
honom, som han hatar hos Birgit, men den
förenas hos henne med ett intresse för hans
person även på toppunkten av
prestationsförmåga, och genom sina krav på honom för hon
honom framåt, mot ökad självkännedom och
ökade möjligheter att förverkliga sig själv.
Så kan man alltså se boken, som ett porträtt
av Valter. Som sådant är den övertygande och
ibland också hjärtskärande i sin skildring av
en rädd och osäker människa, ytterligt beroende
av sitt förhållande till omvärlden och ändå
nästan alltid ur stånd att komma i dräglig
kontakt med den. De invändningar man kan ha
att göra ligger emellertid på ett annat plan
och rör skildringen av de båda kvinnorna. Om
Birgit kan man säga som om Henrietta i Sivar
Arnérs "Du själv" (som ju behandlar ett
likartat ämne): porträttet är skevt, men det är
rimligt som den äkta mannens karakteristik av
hustrun, han ser henne så. Han hånar t. ex.
Birgit för att hon läser dåliga
tegelstensromaner och beundrar Eva för att hon läser Cora
Sandel; Birgits outvecklade litteratursmak är
inte något som man skall hjälpa henne till rätta
med, den är ett indicium i den stora processen
mot henne.
Man kan inte frigöra sig från ett intryck av
att det nog egentligen är rätt synd om Birgit
också, fast hennes man begått en sådan andlig
(och även erotisk) mesallians. Inte minst synd
är det om henne därför att som hennes
överlägsna motbild ställs upp en ren konstruktion
som den kloka Eva, vars svala lugn och
"hygieniska själsliv" ter sig väl teoretiska vid sidan
av Birgits onekligen mycket verkliga svagheter.
Som de två kvinnorna nu är tecknade kan man
också se "En grind slår igen" som den gamla
historien om en man som tröttnat på sin
välbekanta, något färglösa fru och söker sig en
ny och intressantare flicka, medan han bygger
upp ett vackert rättfärdigande av det steg han
tagit.
Den reservationen utesluter emellertid inte
intrycket att Sven Bergström med "En grind
slår igen" skapat en skicklig psykologisk studie
och en intressant roman, som stimulerar till
diskussion. Dessutom är den nog också hans
konstnärligt mest lyckade bok, om man
frånser en viss pratsam mångordighet här och var.
Den buttra, vresiga stilen bidrar ypperligt till
karakteristiken av Valter, och ibland går
författaren t. o. m. så långt att han kostar på sig
att vara rolig. Åke Runnquist
Privat kosmos
Bertil Schütt: Triangelsolo. Bonniers 1947.
6: 25.
Trots bristen på rim och reson utövade Bertil
Schütts förra bok en sällsam fascination: i
historien om ångestneurotikern och
sexualmysti-kern var en viss berättargåva engagerad,
särskilt i verklighetsmomenten. Den nya boken"
är ännu mer oklar och kaotisk än Schütts
tidigare och förlorar sig nästan helt i fantasmagori
och diffusa stämningsdimmor, jagande och
förjagande varandra. Även det rikast
orkestre-rade språk blir tröttande då det i varje minut
är symbolspråk. Även den mest fantasifulla
handling blir onjutbar då den alltid skall
uppfattas som symbolhandling. Och mellan de
sparsamma rörelsemomenten har författaren
strött in surrealistiska ordmålerier i
Halmstadsgruppens stil. Till omväxling med femi-
757-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
