Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
nedbusad i mellankrigstidens virrvarr. Han är
fortfarande gentlemannasvindlaren, men han
har fogat åtskilliga nya drag till sin fysionomi.
1910- och 1920-talens tyskfabricerade
gummilösbröst och andra utensilier till behagens
förhöjande har inga hemligheter för honom, men
han håller sig för sin del till knutpiskan och
de blanka stövlarna. Vad affärerna beträffar
har den allmänna pekuniära labiliteten tvingat
honom att ta det säkra för det osäkra och gå
i statens tjänst, d. v. s. staternas. Till typen hör
vidare en jargong. Mr Norris har längesen
lämnat den unge världsmannen bakom sig och
går medvetet in för typen ’gammal herre’ och
1899 om våren. Hans sätt att tala är, även
i den förträffliga svenska översättningen, så
väl återgivet att man finner det lika olidligt
som att lyssna till något slags sirligt snörvlande
Lörd Haw-Haw i en radio utan
avstängnings-anordning. Men han är inte nazist och han
har, i allt sitt moderna förfall, några av
hedersmannens gamla goda sidor.
Någon människoskildring kan det
naturligtvis inte bli tal om — mr Norris är en
konstruktion, försedd med samma slags
patenterade "karakteristika" som detektivromanens
seriefigurer. Hade Isherwood inte gjort honom
till flagellant och politiskt skum figur hade han
utan tvivel kunnat fortsätta och tjäna mycket
pengar på mr Norris, mer än vad denne med
svårighet och inte utan en viss självmedveten
hemlängtan till förkrigstiden lyckas pressa ur
Moskva, Berlin och Paris. Det övriga
persongalleriet är likadant: mest "typiska"
Berlintyper och ett berättande engelskt jag som
med osannolik naivitet godtar mr Norris’ blå
dunster eller genomskådar dem på fel ställe och
åt fel håll. Intrigen är gjord efter alla konstens
regler med pauser för att öka spänningen
(mr Norris’ svada gör god tjänst) etc. Vad
som skulle kunna vara godtagbart även ur en
strängare litterär synpunkt är Berlinatmosfären,
och om Isherwood intresserat sig mindre för
individerna som sådana har han i stället använt
dem som möbler, till att befolka denna numera
museala livsinteriör. Undertecknads närmaste
vän, som vid samma tid och på samma plats
råkade bli invecklad i ungefär lika skumma
affärer och som kan skatta sig lycklig att ha
undsluppit koncentrationsläger vid en tid då
folk i Sverige påstod att sådana inte fanns,
kan intyga att stämningen är tagen på kornet.
Han minns de i natten marscherande
SA-kolon-nernas djävulskt muntra sånger som väckte en,
och han minns hur horan Dolly, även hon en
inneboende hos det fromt katolska värdfolket,
en kväll kom hem utan sällskap och i förtid,
och allvarligt, med en blick av hemligt
samförstånd sade: "I natt har de sparkat ihjäl en
jude på Dschungel-Bar." Om Isherwood hade
släppt föresatsen att intrigera, chockera och
"roa" skulle han utan tvivel haft material att
göra en väsentligare skildring. Även nu ger
han något litet av vad de många
Berlinreportagen sällan eller aldrig gav: stämningen på
gatan, i våningarna, på dag- och nattlokalerna.
Gunnar Ekelöf
Dreisers sista
Theodore Dreiser: Bålverket. Översättning
av Aida Törneli. Norstedts 1947.
9: 75.
Tjugu år efter "En amerikansk tragedi",
strax före hans död 1945, kom Dreisers sista (?)
roman, "Bålverket". Med den boken tycks han
ha slutit ett kretslopp, den verkar mera
gammaldags än någon av hans tidigare romaner,
den är mera uppbygglig än naturalistisk, den
försonar ursprungliga sidor i hans väsen,
såsom det naturreligiösa samvetskravet och det
kritiska verklighetssinnet, och avstår från varje
propagandistisk renodling. Ur många
synpunkter, inte minst stilistiskt, skulle
"Bålverket" kunna vara skriven för hundra år sen,
på Hawthornes och Melvilles tid: den
arkadiska idyllen kring lantstället och den gamla
ån där ungdomen fladdrar fram i oskuldsfull
lek framträder i ett minnesförälskat,
barndoms-romantiskt skimmer, och inte ens tjugutalets
Greenwich Village har någon övertygande färg
av modern tid. Det är just tidsförnimmelsen
som sviker i boken och blir ett tecken på
ålderdom: perspektivet bakåt har flutit ihop,
och det mest avlägsna har blivit det mest
närvarande och närliggande. Romanen är heller
inte utförd i den skala som Dreiser ständigt
behövt för att uppnå sin monumentala, fullt
övertygande verkan. Det har i viss mån stannat
vid ett utkast till en Dreiser-roman, med blott
ett antal alltför glesa partier någorlunda
utarbetade. I sin sammanträngdhet verkar den
nog också mera tungläst, för att inte säga ställ-
761-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
