Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER
husrival i sonen, som tycker att det är skönt att slippa
fadersväldet.
På Blancheteatern slog inte uppgörelsen mellan
hustrun, fru Roeck Hansen, och älskarinnan, Agneta
Prytz, väl ut. Överhuvudtaget stämde inte den senares
slängiga och smånäpna flickunge in i sammanhanget.
Det är ju fråga om en intellektuell kvinna, en
reflekterande yrkesperson; det måste vara mer jämbördiga
rivaler än här. Men detta är också den enda
väsentliga invändningen mot Blancheteaterns föreställning,
som i Ernst Eklunds regi blev ett vackert prov på
god stilkultur. Nils Eklund gjorde en pricksäker
gymnasiststudie. Och för huvudrollerna hade
Hellström haft turen att få en nära nog idealisk
besättning. Esther Roeck Hansen, på en gång slug och
impulsiv, logisk och orimlig. Och Ernst Eklund, vars
urbana överlägsenhet passade alldeles förträffligt för
gestaltningen av en i sin stillsamma feghet och
diskreta cynism mycket oåtkomlig person. I sitt smidigt
drivna samspel lyckades dessa två tillhopa
beundransvärt väl få fram den Hellströmska komedins ton av
tolerant moralism. Axel Strindberg
Romeo och Jeanette av Jean Anouilh. Hälsingborgs
Stadsteater.
Lutans sånc (Pi-pa-ki) av Kao-tse-tcheng, bearbetad
av Mao Taou (1404). Svensk översättning efter
Will Irwins och Sidney Howards amerikanska
bearbetning av Erik Blomberg.
Göteborgs Stadsteater.
Mig till skräck av Ingmar Bergman. Göteborgs
Stadsteaters Studio.
Jean Anouilh har tydligen blivit modedramaturgen
för dagen här i landet. Ännu för ett och ett halvt år
sedan var han ospelad hos oss, men sedan dess har
han hunnit med att bli spelad på fem svenska scener,
och Malmö Stadsteater planerar att inom kort bli den
sjätte med "Antigone". Då äro ändå Riksteatern och
de svenska teatrarna i Finland oräknade. Det blir
tydligen för den celebre författaren att ta sig en lång
sejour i vårt land nästa sommar, om han skall lyckas
leva upp alla de valutaspärrade honoraren.
Romeo och Jeanette, av år 1944, som under den
förflutna månaden framförts i Hälsingborg, är ett för
sin upphovsman mycket karakteristiskt stycke av den
mörka typen. Nästan alla kritiker ha med rätta
påpekat likheterna med "Eurydike" (eller "Jag vill
kärleken", som titeln med obegriplig smaklöshet
film-banaliserades till i Stockholm). De äro också så
djupgående, att man nästan kan tala om två variationer
på samma tema. Men det finns en annan pjäs, som
"Romeo et Jeanette" också syns mig ha ett
underjordiskt förhållande till, och det är Jean Cocteaus
"Vanartiga föräldrar" av 1938. Där satte den katolske
konvertiten Cocteau upp två livsstilar mot varandra,
ordningens och slarvets, och räckte segerpalmen åt
den förra. Samliv mellan två individer ur dessa olika
världar var en omöjlighet, förfäktade han, och kärlek
mellan dem följaktligen en till förvissnande dömd
illusion. Det verkar som Anouilh från sina
utgångspunkter velat driva den analyserande kilen djupare
in och komma med en kompletterande gensaga.
Ordningens värld representeras i pjäsen av dess ljuse
Romeo, Frédéric, och hans familj, framför allt den
stränga och sträva mamman. Hans unga fästmö hör
också till de ordentliga av naturen; men hennes
familj är av andra slaget — en obotlig samling
bohe-mer, fadern slapp och försupen (Albert Ståhl gjorde
pjäsens mest landsortsfranska figur av honom),
brodern en ogenerad sanningspratare (Gunnar Ekström
var nog en smula för nyktert torr för rollen) och
systern Jeanette slutligen en slampa, ett ohämmat
naturbarn med äkthet och värme, men så utan
självdisciplin, att hon brukat lägga sig med snart sagt vem
som helst och aldrig brytt sig om att göra motstånd
mot den bekväma ekonomiska utvägen att ta pengar
och hjälp från den förälskade slottsherren som
vederlag för en gunst. Ändå, så snart Frédéric och Jeanette
fått se varandra, så är den stora kärleken där och
allt annat bortblåst. Han glömmer systern lika snabbt
och ohjälpligt som Romeo glömde Rosalina vid
anblicken av Julia; varken hedern eller medlidandet kan
kvarhålla honom. Men klyftan mellan de båda
världarna står kvar. Kan kärleken överbrygga den? Ja
och nej. Varken hon eller han kan ändra sin natur
och sina krav, ett lyckligt samliv är mycket riktigt
omöjligt, men ändå omöjligare är det att leva skilda
på var sitt håll. Den gemensamma döden är den enda
lösningen. Dualismen, det mörka minnet av det
förflutna, kan hindra kärleken att slå rot i livet, men
kärleken spränger livet och övervinner därmed
dualismen. Det är samma tema som i "Eurydike".
Det är som hymn till tron på den ödesbestämda och
ödesdigra lidelsen som pjäsen framför allt griper. Och
det är Jeanette, ej mannen, som har huvudrollen.
I denna roll gästspelade Kerstin Rabe. För var och
en som i Göteborg följt hennes framträdanden allt
från debuten i "Galgmannen" — och dit hör ju
teaterchefen Læstadius — måste det stå klart att
detta skulle vara en roll som klippt och skuren för
henne. Det stämde också. Den unga skådespelerskan
har tekniska brister; den docklika plastiken,
interfolierad med snabba rusher, är alltför bunden och
ovarierad, och även talet skenar gärna i väg för henne
i alltför snubblande fart. Men vilken intensiv
personlighetsutstrålning har hon inte — här fanns verkligen
en uppladdning av den mörka passion, som kan slå
gnistor över gap. Rune Turessons naturliga, generösa
väsen gjorde sig ej illa i Frédérics roll, även om man
där i första hand skulle tänkt sig en strongare typ;
några av samspelsscenerna mellan de två blevo
fullständigt betagande. Som den åsidosatta systern gjorde
Margareta Bergfelt en vacker och väl avvägd insats.
Annars tyckte jag knappast att regin var i Læstadius’
vanliga klass. Grupperingarna stämde ej alltid
naturligt med dialogen, och om det svåra slutet med en
drunkning utanför scenen kan ej sägas att det klarades.
Från Göteborgs horisont noteras en svensk och en
kinesisk nyhet. Det vill säga, den kinesiska nyheten
har sexhundra år på nacken, men dels är det ju ingen
alltför grånad ålder i Kina, och dels lär det väl vara
första gången Lutans sång uppföres i Europa i ett
skick som någorlunda ansluter sig till hur den ännu
brukar ges i det ursprungliga hemlandet. (En
tablå-transkription av Klabund, "Mit gedämpften Saiten",
gavs däremot på tjugutalet i Berlin.) Knut Ström,
som är regissören, tycker om sådana där uppgifter
768
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
