Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
hos oss. Hon skrev på sin tid mycket uppskattad lyrik
och dessutom en väldig mängd essayer om litterära
och allmänna ämnen, båda konstarterna präglade av
en utsökt språkfantasi och en katolsk religiositet med
drag av mycket ideell socialism. Dessutom höll hon
och hennes litteräre make Wilfrid Meynell en litterär
salong, som fick stor betydelse genom att samla flera
generationer av 1800-talets främsta engelska författare
och konstnärer.
Det har länge varit känt att den tyske skalden
Stefan George, som dog i Schweiz några månader
efter nazisternas maktövertagande 1933, efterlämnade
en hel del opublicerade arbeten. Ingen har emellertid
vetat var de funnits, tills nu plötsligt gåtan fått sin
lösning.
Det visade sig att Georges vänner, som förvarade
hans manuskript, vid hans död samlade dem på ett
gods, tillhörigt familjen von Stauffenberg, vars
medlemmar spelade stor roll i en av de tyska
motståndsgrupperna. En av dem placerade ut 20-julibomben mot
Hitler, vilket ledde till att Gestapo efter det
misslyckade attentatet gjorde en razzia på godset och
bl. a. bortförde Georges papper. Dessa placerades
sedan i ett hemligt arkiv i källaren under monumentet
Völkerschlachtdenkmal i Leipzig och låg där i säkert
förvar till sammanbrottet. Några gestapomän försökte
då spränga källaren i luften men lyckades endast
delvis, så att när allierade tjänstemän från domstolen
i Nürnberg undersökte arkivet återfanns en hel del av
manuskripten, som nu befinner sig i Leipzigs
universitetsbibliotek.
Jean-Paul Sartre har i sin tidning Les Temps
mödernes jusi skrivit den sista artikeln i sin serie
om den moderna litteraturens ställning.
Han angriper där häftigt det kommunistiska partiet,
som enligt hans mening monopoliserar den enda
intressanta publik en författare kan söka,
arbetarklassen, och innesluter den i en snäv propagandas
fängelse. Som det kommunistiska partiet mera strävar
efter att understödja Sovjetunionen i dess kamp mot
U. S. A. än att förbereda proletariatets övertagande
av makten blir dess politik alltmer svävande och
diplomatisk. Inte nog med att författaren i
partiledningens ögon närmast ter sig som en misstänkt figur,
som inte arbetar, han måste även helt foga sig i dess
direktiv, om han vill tillhöra partiet, och i varje
ögonblick löper han risken att desavueras. Författaren
som frivilligt lämnat sin ursprungsklass är en
människa som kan beräknas lämna sin adoptionsklass med
samma lätthet. Den kritik han riktat mot sin forna
klass kan han också komma att rikta mot den nya
klassens representanter. Skriver han dessutom för
partiet måste han som detta foga sig efter stundens
nödvändigheter, d. v. s. arbeta för Ryssland och skona
borgarna. Han får försöka slå dessa på deras egen
mark och tala om religion, moral och fädernesland.
En hederlig författare kan enligt Sartre inte nedlåta
sig till de tankens krumsprång, som fordras för en
dylik dubbelpolitik.
Författaren får därför arbeta på egen hand, försöka
få nya läsare genom radio, film och press, försöka
smälta samman sina spridda läsare till en publik, där
alla förnimmer en gemenskap med de andra, och detta
enbart genom hans verks innehåll. Litteraturen skall
vara en problemlitteratur och en moralisk litteratur,
d. v. s. den skall befatta sig med moraliska frågor.
Den skall arbeta på att återinsätta orden i deras rätta
sammanhang och innebörd, rengöra dem från deras
tillfälliga associationsskal, sticka hål på de braskande,
dimbildande fraserna (i klarhetens namn fördömer
Sartre den poetiska prosan), och den skall påvisa
orättvisor, var de än står att finna (som i "Den
respektfulla skökan").
Någon debatt har ännu inte seglat upp i ämnet.
a
Med Kafkas "Processen", som bearbetats för scenen
av Jean-Louis Barrault och André Gide, har den
förre vunnit nya stora framgångar både genom sin
gripande gestaltning av huvudrollen, Josef K., och
genom sin regi, som enligt vad BLM:s
pariskorrespondent Carl Gustaf Bjurström meddelar "lyckats på
scenen framkalla hela denna drömvärld av korridorer,
vindar, källare och mörka kammare; kontrasten på
samma gång som samklangen mellan en fientlig världs
ödsliga perspektiv och den småborgerligt otrivsamma
vardagsinteriören i första scenerna; det malande,
obarmhärtiga bruset av liv kring den ensamme;
maskineriet som hejdas blott för att ännu tydligare
understryka den växande ångesten. Detta kraftprov
väcker en beundran, som blott motvilligt ger vika
för den invändning man trots allt inte kan undgå
att göra: lyckas man verkligen bli medryckt av
pjäsen, känner man verkligen samma ångest som K.?
Svaret måste tyvärr bli nej. Barraults utomordentliga
konst, både som skådespelare och regissör kan inte
förhindra att åskådaren trots allt förblir utanför det
hela och snarare uppfylles av beundran än av
medlidande. Barrault förblir dock sin generations kanske
störste sceniske konstnär, även om han här inte
lyckats åstadkomma det omöjliga."
I sista numret av den franska tidskriften Fontaine
presenteras en ny litterär skola, lettrismen. Dess
ledare är Isidor Isou, som i en programskrift lagt
fram den nya riktningens huvudlinjer. Han tar
avstånd både från Aragons "motståndspoesi" och från
Bretons surrealism, för att i stället vända sig till
Tristan Tzara, de första årens dadaistiske Tzara. Han
går emellertid ännu längre än alla tidigare
revolutionärer, i det han ratar ordet till förmån för
bokstaven och stavelsen. Ett exempel på den praktiska
sidan av detta program, "Epithalame" av Clément
Swenssen, lyder:
Enn lonn gueseurs
Lonn gueusalonn
Dours ongueur deurs
Iri-barnn; flonn
Vol Volomb, omb
Gliss Kolomb verss
Alk-dar ke derss
Cal ke ri; bomb
etc.
771
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
