Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Notiser - In memoriam - Frank Heller - Sigurd Christiansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IN MEMORIAM
Huruvida orden verss och bomb får anses som
tecken på monsieur Swenssens skandinaviska
härkomst meddelas inte.
$
I föregående nummers "Brev från Paris" hade ett
misstag råkat insmyga sig. Det nämnda arbetet av
Jean Genet, "Haute surveillance", är inte, som i
artikeln uppgavs, en roman utan ett skådespel, en
motsvarighet till den berörda "Les Bonnes" men med
endast manliga roller. Stycket skall i vinter spelas
i Monaco och i vår hos Barrault. Däremot har Genet
i dagarna i en liten, dyr upplaga utgivit en roman
med titeln "Pompes funèbres", vars innehåll i stora
drag överensstämmer med det som tillskrevs "Haute
surveillance".
In memoriam
Frank Heller (f. 1886, d. 14/io 1947)
En svensk föreläsare i U. S. A. betitlade nyligen
ett av sina föredrag om svensk litteratur "Frans G.
Bengtsson och lundaskolan". Om man nu tänker sig
en sådan skolbildning har Frank Heller (eller Gunnar
Serner, som hans verkliga namn ju löd) sin givna
plats i dess historia och knappast som den litterärt
ringaste. I de flesta av hans äventyrsromaner och
reseskildringar finner man egenskaper, som utmärkt
även andra skribenter från samma miljö, det lätta
handlaget, bitonen av lärt kåseri, den vida utblicken,
den elegant oengagerade tonen.
Av de över femtio böcker han skrev under mer än
trettio års författarskap är nog knappast någon
slarvigt skriven eller helt renons på spiritualitet.
Detektiv-och äventyrsromanen är en genre, som i Sverige haft
få framstående utövare, och bland dem får man nog
ge Frank Heller hedersplatsen vad konstfärdighet
angår, även om en senare kollega som Stieg Trenter
kanske nått längre på den rena problemthrillerns
område. Av de huvudkonkurrenter han hade vid sitt
framträdande kunde nog varken den redlige men en
smula tafatte S. A. Duse eller den fantastiske och
ojämne Julius Regis i längden ta upp tävlan med de
hellerska trollkonsterna. Trots de ofta mycket brokiga
äventyr, som fyller hans böcker — t. ex.
"Storhertigens finanser" eller "Förbannelse över de otrogna" —
lindade nämligen Frank Heller in de otroliga
händelserna i ett emballage av charmerande
miljökännedom och presenterade dem i så finurliga sammanhang
att den konstnärliga balansen hela tiden bevarades.
Dessa två ting torde väl också vid sidan av den
lediga stilen ha varit ansvariga för hans stora
framgångar — hans miljökännedom och hans förmåga att
finna fyndiga intriger, ofta med hjälp av skickliga lån
från klassikerna. Vad miljöerna beträffar ligger väl
för många just det bestående intrycket av Frank
Hellers böcker i den rika och skiftande bild han gav
av första världskrigets och en jäsande mellankrigstids
Europa, det må ha varit i romanens eller
reseskildringens — för honom alltmer sammansmältande —
form. På det området lyckades han väl också bäst, ur
rent konstnärlig synpunkt. Om man bortser från den
sj älvbiografiske äventyraren Filip Collin alias
professor Pelotard består nog det hellerska persongalleriet
mest av eleganta karikatyrer. Som miljöskildrare
däremot utförde han många fina saker. De köpenhamnska
bohemkretsarna i "Kejsarens gamla kläder", det
splittrade förhitlerska Berlin i "Herr Collins affärer med
hemlandet" eller den fina stämningen av svenskt
sommarlov i "Unge Karl-Bertil von Birck", för att välja
några mindre kända böcker, är stämnings- och
resejournalistik av hög klass.
Av stort intresse är också hans självbiografi "På
detta tidens smala näs", som, ifall den så småningom
skulle falla i glömska, säkert kommer att locka
framtida återupptäckare med sin charmfulla tidsfärg och
sin ton av rörande personlig bekännelse.
Sigurd Christiansen (f. 1891, d. 23/i0 1947)
Sigurd Christiansen, som nyss avlidit efter en lång
sjukdom, tillhörde samma generation i norsk
litteratur som Sigurd Hoel och Helge Krog. Han debuterade
redan som tjugufyraårig med en roman, som sedan
följts av en lång rad prosaböcker och skådespel.
Från det tidigare skedet av hans författarskap härrör
romanserien "Indgangen", "Sverdene" och "Riket"
(1925—29). Sitt genombrott fick han vid den stora
nordiska romanpristävlingen 1931, då han vann första
priset med "To levende og en død", som med ens
gjorde hans namn känt över hela Norden. Samma år
vann han också stora framgångar på skandinaviska
scener med skådespelet "En reise i natten". Som hans
tyngst vägande verk får man nog räkna romantrilogin
"Drømmen og livet", "Det ensomme hjerte" och
"Menneskernes lodd" (1935—45), en stor
utvecklingsroman, vars skildring av en ung konstnärs mognad
torde ha starka självbiografiska drag. Christiansens
sista verk blev skådespelet "Aleksander Paulovitsj",
som kom 1947. Personligen var han en tillbakadragen
natur, som ogärna framträdde i den livliga norska
kulturdebatten.
Trots den stora framgång han vann vid trettiotalets
början var Sigurd Christiansen knappast en författare
med utpräglat publiktycke. Hans stränga och
allvarliga behandling av moraliska problem har få ljusare
och lättare drag, även om han ibland som andra norska
författare kunde låna en smula av tekniken från den
moderna detektivromanen. Han höll sig till en
begränsad ämnessfär, den norska småstadens trånga
förhållanden, men det har sagts att de problem han
sysslade med är så allmängiltiga, att handlingen i
hans böcker med endast några smärre förändringar
skulle kunna tilldra sig i början av 1800-talet eller
på trojanska krigets tid.
De konstnärliga resultat hans djupa allvar och
psykologiska insikter skaffade honom har nog
tillförsäkrat Sigurd Christiansen en bestående plats i
norsk litteraturhistoria.
772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
