Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - André Gide: Två fantasi-intervjuer. Översättning av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRE GIDE
T VA FANTASI-INTERVJUER
I
Han. Cher Maitre, om vi nu ska bekämpa
naturalismen eller realismen, så låt oss erkänna,
att konsten och i varje fall litteraturen vid den
tid då ni utgav "Jordisk föda" i sin strävan
efter det artificiella luktade ohyggligt instängt.
Men med frihet att återvända till den saken
kan vi här gå förbi den. Som jag sa, skulle jag
mot er "Introduktion"1 vilja rikta en kritik,
som förefaller mig vara av vikt. Finge man
tro er (och jag tänker då särskilt på några
meningar i sammanfattningen) förefaller det,
som om människan hade att välja mellan
den kristna ståndpunkten och den som
omfattades av Goethe. Som om det inte funnes
ett otal sätt att undandraga sig kristendomens
hallstämpel utan att därför ansluta sig till
Goethe!
Jag. Jag påstår inte ...
Han. Till att börja med tror jag, att då ni
talar om "nådens bistånd", så innesluter ni
i de orden varje övernaturligt ingripande, varje
vädjan till en religion, vilken denna än må
vara. Men även i så fall har människan många
sätt att möda sig utan att därför närma sig
Goethe, och fältet förblir fritt...
1 Det rör sig om den "Introduktion till Goethes
dramatik" som hade publicerats i Le Figaro våren
1942. Den här föreliggande texten har också
tillkommit under ockupationsåren. Detta måste särskilt
hållas i minnet då talet längre fram med inlindad
ironi faller på författaren Henry de Montherlant,
redan under mellankrigsåren en cynisk kraftdyrkare
av hednisk kondottiärtyp, som tidigt tog parti för
nazismen och dess "heroism" och vidhöll sin
ståndpunkt även efter krigsutbrottet. Ö. a.
Jag. De exempel jag anför, Nietzsches,
Leo-pardis, Hölderlins (och jag hade kunnat nämna
åtskilliga andra), borde ändå inte lämna några
tvivel om min verkliga tanke. Goethe
undervisar inte i hjältemod, och vi behöver hjältar.
Kristendomen kan leda oss till hjältedåd, och
helgonlikhet är en av heroismens vackraste
skepnader, men varje hjälte är inte med
nödvändighet en kristen.
Han. Och varje kristen är minsann inte en
hjälte! Både ni och jag känner alltför många
kristna som är krukor.
Jag. Den fria tanken bevarar inte alltid det
fördragsamma leendet hos Renan, det
sarkastiska hos Voltaire, det behagfulla hos Anatole
France. Vägran att samtycka till dogmer har
kunnat leda somliga ända till martyrskap,
liksom även den enkla intellektuella redbarheten
har kunnat göra det, ett martyrium utan
martyrkrona, utan förväntan om belöning och just
därför desto mer beundransvärt. Utan att gå så
långt kan vi säga, att människans värdighet
och det slags moraliska hållning, den
ståndaktighet, som vi i dag fäster våra
förhoppningar vid, reder sig mycket bra utan trons
ledning och tröst. De kristna, protestanter
såväl som katoliker, har under sista tiden givit
vackra exempel, som vi bara har att böja oss
inför, men att med många förträffliga andar
anse, att Frankrike inte kan eller bör söka
sin frälsning annat än i anslutning till credot,
håller jag för ett allvarligt misstag.
786
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
