Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Gunnar Ekelöf: André Gide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR EKELÖF
ANDRE GIDE
Det finns säkert lika många synpunkter på
André Gide som han har läsare, låt vara att
dessa synpunkter i förstone kan synas mycket
litet nyanserade: svart eller vitt, får eller getter,
för eller emot. Som alltid är fallet har de
negativa synpunkterna varit mest kategoriska —
i känslan av obehag över att inte på annat sätt
komma åt den subtile dialektikern har man
här tagit till klubbor och stenar vilkas
proportion eller disproportion haft direkt att göra
med arten av det egna engagemanget. Och
i själva verket har Gide här, liksom den helige
Stefanus, haft sina bästa supporters. Och han
är en mycket fin taktiker. Han vet att det onda
(eller demoniska eller vad man vill kalla det
för) engagerar och så att säga reklamerar mer
än det goda. Han vet också att det onda
engagerar författaren mer än det goda, därav en del
av hans undanmanövrer och omkopplingar.
Vänder man sig å andra sidan till de från
början mer eller mindre positivt inställda bland
hans läsare, kan man ju visserligen konstatera
i högre grad varierade och nyanserade
ställningstaganden än när det gällde hans nyttiga
fiender. Men också vännerna har haft ett
kategoriskt imperativ att dras med. Med
utgångspunkt i sin instinktiva sympati eller åtminstone
sin vilja till förståelse har de angripit
problemet Gide som sitt eget och sökt förklara det
för sig, sökt få reda, helhet och konsekvens
i det — för att hamna i motsägelser. Det är
när man sätter sig själv som insats som man
blir kategorisk i sin vilja att tycka om. Vår
utomordentlige finlandssvenske Gide-tolkare
Göran Schildt är i det fallet inget undantag,
även om han förefaller mig ha nått fram till
en mycket klar (men något ofullständig och
oklart formulerad) slutsyn på fenomenet, till
vilken jag får anledning att återkomma.
Vad nu än Gide "innerst" är, så hänger det
ihop med det yttre, och detta, hans liv alltså,
kan man dela i de klassiska indiska fyra
perioderna. Först en bigott, till förställning tränande
ungdomsmiljö. Så, på ömse sidor om
sekelskiftet, de två—tre decennierna av intermittent
sinnesberusning, blågenomådrad av
morbidi-teter som Arimans ros, en fauns
eftermiddag och en bedräglig frihet. Sedan
mellankrigstidens moralsjukdom och slutligen den
fjärde åldern, eftertänksamhetens. Man gör
den reflexionen att sällan har tiden,
konjunkturerna och konjunkturernas inbördes följd,
varit så tillrättalagd just för en författare av
Gides typ och med Gides förutsättningar. Han
har bara (vilket naturligtvis inte är bara)
behövt sufflera tidshändelserna. De har
sufflerat honom. Hur à point kom inte
sovjetrabaldret, publiceringen av stora dagboken,
för att inte tala om moralrabaldret i början
på 20-talet! Här stod flera författare i samma
predikament: Joyce, Proust, Lawrence utom
Gide. Kring Lawrence har det av olika skäl
tystnat, annars var han väl den vars ärende
mest liknade Gides. Proust och särskilt Joyce
är var för sig de båda största konstnärerna.
Men med sina halva djärvheter (med de in-
792
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
