Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ivar Lo-Johansson: Monismen och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
MONISMEN
OCH LITTERATUREN
"Blott mig själv jag älskar i Amanda."
Stagnelius.
I
Den svenska litteraturen är till stor del under
vissa perioder en sexualmonistisk litteratur med
jagförälskelsen som ämne och den
skuldbelastade puberteten som förnämsta kännemärke.
Den är vad man brukat kalla narkissisk.
Det har vid olika tider funnits några
utländska förebilder i jätteformat. Cervantes’
"Don Quijote" är en enda stor monistisk orgie,
möjligen den största i världslitteraturen. Den
är en väldig föreställning, en villa, en imago,
för att få njuta sig själv.
Det fanns också en utländsk förebild i stort
format, som aldrig riktigt erkänts, som aldrig
slutat att verka. Det var Rousseau. Han
kommer väl alltid att förbli alla enslingars vän,
kommer att fortsätta att ta dem vid sin hand,
fortsätta att gå ut och gå med dem på sina
ömma fötter.
Vi kan följa den narkissiska linjen långt
tillbaks i svensk lyrik, men linjen är inte obruten.
Romantiken kommer den att breda ut sig för
att som med två armar omsluta så gott som
hela vår lyrik. Svensk lyrik blir under
nyromantiken lik en Narkissosbild, som famnar
sig själv för att försmäkta.
Det kommer kanske alltid att finnas två
grupper folk, den som tror på att sexuallivet
har en avgörande andlig betydelse för de ska-
pande konstnärerna, och den som bondnekar
till det. Riktigt kan man nog aldrig förstå den
svärmiska poesin, den "manliga" hjältedikten,
eller den biktande litteraturen överhuvudtaget,
om man inte tar hänsyn till poeternas
personliga sexuella trassel. I de fall och i de tider när
dessa personliga svårigheter varit mycket stora,
har poesin varit en räddning, både att skriva
och läsa den, tillochmed att skriva av den
i "visböcker".
Självfallet bör inte litteraturen läsas ur
denna enda synvinkel. Jag kan dock inte förstå
varför man skulle bortse från att läsa den
också ur den synvinkeln, ifall den visar sig
väsentlig. Mycket talar också för att den är
mycket väsentlig.
II
Hos de svenska nyromantikerna kan
problemet särskilt tydligt studeras, men det är
därför inte säkert att inte i en framtid vår egen
tid kommer att ge ett liknande rikt material.
Stagnelius, den störste av nyromantikerna,
är ett tydligt exempel. Hos Stagnelius hade
nästan all erotisk diktning (och erotisk var
nästan all hans diktning) färgen av synd.
Hans kvinnogestalter var projektioner av hans
fantasi. Amanda var hans eget jag, förklätt
i en pubertetsfantasi, ett drömmål, ett "motiv".
805
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
