Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ivar Lo-Johansson: Monismen och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
Själva den filosofi, som låg till grund för
nyromantiken, var sexualmonistisk. I Fichtes
filosofi om fantasin hade jaget satts som tingens
grund, men nyromantikerna satte istället
fantasin som tingens grund. Fantasin var för dem
verkligheten. Jungfru Maria, orörd, var ett
pubertetsideal. Diktningen hos nyromantikerna
fick inte ens vara klar. Mödomshinnan måste
vara orörd fast barnet var fött. Det var
pubertetsideal och pubertetsideologi. Det var också
en skådespelssynpunkt på livet. Livet självt
existerade visserligen men bara som en
föreställning som gav skalden underlag för hans
fantasi. Poeten var istället helt upptagen av sig
själv. Just på det sexuella området, där hans
till de yttersta förgreningarna självförälskade
jag sattes i relation till en kvinna, utlöstes
föreningen i den djupaste och mest uppenbara
otillfredsställelse.
Typisk för nyromantiken men också för
denna mentalitet överhuvudtaget är
Deolätus-gestalten hos Atterbom i hans versdrama "Fågel
Blå". Deolätus betyder "glad i Gud". Det är ett
tecken på hur religion lätt kan slingra sig in
i ett monistiskt motiv. Deolätus är Atterbom
själv. Kärleken som han känner är i hög grad
sinnlig, men kallas himmelsk. Liksom Deolätus
känner Atterbom sig mycket ensam och klagar
över att han inte har något väsen på jorden
som älskar sig. Det är ett kärleksbehov som
i samma ögonblick han får någon att älska
förstoras av sig självt, blir otillfredsställt,
därför att det är sig själv han hela tiden älskat.
Objektet snarast stör. "Sällheten att vara fri
och leva i idéer", har han kallat det. Det
innehåller också alla slitningarna mellan den
gäckade erotiska driften och önskan att leva
ett altruistiskt liv för maka och barn.
Atterboms eget liv vart ett Deolätusöde. Alla
utropstecknen i hans diktning tillhör den
nyromantiska litteraturepoken men de tillhör också
senare romantiska litteraturepokers monistiska
drömrekvisita. De uttalar med sitt bildspråk
att orden, verkligheten, inte uttrycker
tillräckligt utan att man med tecknen försöker
uttrycka ett svårdefinierbart övervärde.
Utropstecknet är typografiskt overstatement.
Utropstecknet är egentligen en illustration. Det
uttrycker skriftspråkets vanmakt. Det innehåller
bestörtningen över att verklighetens snöda värld
inte motsvarar de drömda monistiska idealen.
Varochen känner igen situationen i det
känsloläge som Atterbom tilldelat sitt alter
ego, Deolätus. Om denne sägs det att han
under sin anakoretiska ungdom så övat sig i
att i fantasin och reflexionen a priori genomlöpa
alla mänskliga passioner och känslor, att när han
omsider rycktes ur denna enslighet i världens vimmel,
han icke mera personligen kunde gripas av eller
omfatta till fullo med sin själ något föremål, emedan allt
vad han såg förekom honom antingen som en
karikatyr av hans idealer, eller som en otillräcklig skymt
av dem, genom sin otillfredsställande egenskap
uppeldande hans själshunger mer och mer till rastlös oro.
Detta är en ypperligt uttryckt
själsdisposition hos en pubertetsmonist. Carl Santesson,
i "Atterbomsstudier", tillägger:
Samma här analyserade process upprepas likartat
i Atterboms erotiska stämningsliv. Genom en
övermäktigt anticiperande fantasi, samverkande med en
icke mindre övermäktig reflexion, lyckas Atterbom så
krångla till sina känslor, att inbillningen skapar ett
ständigt missförhållande mellan sig och hans
föremålsvärld. Han blir orimlig; pinad av häftig längtan,
gripes han likväl av missnöje, då målet är nått. De
alltför högt spända förväntningarna följs med
nödvändighet av ett bakslag. Den friska och omedelbara
samhörigheten med en älskad varelse skymmes av de
mörka slagskuggorna från hans grubbeltyngda natur.
Sjuklig och lättförstämd, nervöst orolig, med svårighet
att anpassa sig, måttlös och oresonlig i sitt lyckokrav,
stod han ännu i många stunder stängd i sitt eget jag,
skild ifrån sin Ebba.
Detta är en allmängiltig beskrivning. Ebba
af Ekenstam behandlade visserligen Atterboms
pjunk och pjosk som luft, men tiden var allra
benägnast för att i den behandlingen se hennes
ringare begåvning. Som kvinna tog hon honom
rättochslätt som en besvärlig karl. Stora sam-
806
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
