Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Margit Abenius: En förnyelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
vara litterärt svårare än att skildra religiösa
människor, ty de är aldrig som man tror utan
alltid annorlunda. Danielsson blir, ironiskt nog,
omvänd genom de ångestfullt framsagda
tros-argument som hans vän Bengt Larsson, en
skeptiker och ateist, i sitt hjärtas godhet
försöker trösta honom med utan att själv tro.
Irrationella element ingår alltså i omvändelsen,
skridningar i personligheten som undandrar
sig förnuftets kontroll. Men framför allt lär oss
författaren att religionen ingenting annat är
än hjärtats tysta uppriktighet inåt, och hans
konst är lyckligtvis tillräckligt sammansatt för
att visa att just denna uppriktighet är det mest
svårnådda av allt.
Kartotekets lappar är inbördes grupperade.
En grupp heter "De eviga följeslagarna", och
författaren har lämnat både Salkvist och
läsaren i en viss eggande ovisshet om vad
kategorin egentligen avser — kanske en sorts
mänskliga typer, evigt återkommande? En
annan viktig grupp heter "Bildhuggarna" —
det är människor som starkt inverkat på den
döde och format honom. (Man ertappar sig
med att falla i drömmar och önska att man
själv hade fört ett liknande kartotek, till båtnad
för sin människokännedom ... Att det är
utomstående krafter som hugger ut vår bild, är
— tycks det mig — en fruktbarare och sannare
metafor än romantikens och nyklassicismens
icke ovanliga, något egenkära, föreställning att
det är vi själva som mejslar fram något
fulländat av vår personlighet.) Bland porträtten
i den dödes kartotek fäster man sig vid flera.
Den onde farfadern. Sockenhoran Klara, en
kraftfull skulptur av Liderligheten.
Pedagogerna som med den nya psykologins hjälp
utfinner nya medel att plåga barnsjälar. Den
synnerligen roande kyrkoherden, Brunell, och
inte minst kanslisekreterare West på badort:
II. Den 30. 8. West har tidigare inte frågat efter
mina förhållanden. Idag medan han blandade korten
frågade han på en gång om allt. Jag sade honom
bland annat att jag var fattig. "Det är ingen skam",
sade han. — "Det har jag aldrig trott", svarade jag.
Svaret behagade honom inte fullt. De fattiga skola
känna sin fattigdom som en skam och de rika skola
säga att det inte är någon. Han är en mycket
obetydlig människa. Det är icke av självkännedom han är
olycklig.
Bland "Bildhuggarna" befinner sig också
Tolstoy, som föranleder denna kommentar:
Jag hade verkligen hört mycket talas om Gud
innan jag läst Tolstoy. Varför gjorde just Tolstoy ett
sådant intryck? Därför att han trodde på vad han
sade. Det är, tror jag, mindre vanligt.
Med nästan strindbergsk frenesi har Olle
Hedberg målat den sjuka ondskefullheten hos
spökfamiljen Stierna på Brunnby — så
storartat onda människor har hans penna aldrig
förut tecknat. Den grymhet som inte drar sig
för att pina en döende är vad Danielsson trots
sin moral och fromhet inte är i stånd att
förlåta; det står inte i mänsklig makt. Sitt sista
prov består emellertid skolläraren då han
upptäcker dödsfasan i sin sanatoriekamrats, den
infantile skådespelare Valfrid Petterssons ögon
och för sent inser att han inte har hjälpt honom.
Det är då han tvingas bekänna färg. Med
orden "Hjälp mig, min Gud. Utan Dig är jag
förlorad", slutar Danielssons anteckningar.
Olle Hedbergs skarpskurna
människoteckning har väl ibland röjt en viss svaghet: hans
gestalter, hur levande och tydliga de än känts
för ögonblicket, har inte alltid velat stiga ut
ur bokens ram för att leva vidare i läsarens
fantasi — efteråt. Detta har gjort att han
kommit till korta vid jämförelsen med
litteraturens stora psykologer, med vilka man annars
i flera avseenden frestas jämföra honom. Men
jag undrar om inte "Bekänna färg", hans
originellaste skapelse, har just denna
svårdefinierbara egenskap, detta vidare perspektiv och
denna uppbrytande kraft som tillhör det stora?
Den genomarbetat konstfulla formen spelar väl
härvidlag en viss roll. Huvudpersonen avslöjas
med långsam och spännande teknik. Man blir
820
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
