Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Margit Abenius: En förnyelse - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
följaktligen andligen mer genomknådad än vad
man brukar bli i Olle Hedbergs romaner. Hur
fin i sin komik och sin höghet är inte
kontra-punktiken mellan den döde och den levande,
anden och kroppen, Danielsson och Salkvist,
skollärarn svävande över akademikern! Också
språkligt är omväxlingen stor; där talar ur
Danielssons tidigare lappar en viss
prudentlighet, till exempel:
Jag mindes från min tid i Uppsala, att akademiker
alltid skola tycka olika, och att de ofta, ofta
från-känna varandra all begåvning. Hålla de på med
samma ämne, måste än starkare ord tillgripas.
Men melodin växer i styrka och
sammansatt-het, den breddas ut i forten och crescendon,
och på somliga sidor riktigt viner det av lidelse,
längtan och andekraft.
Det förekommer ibland hos diktarna ett
slags "svek" (Vilhelm Ekelund), en punkt, svår
att upptäcka, där de ger tappt och viker undan,
blir ointresserade av sak. I den intressanta lilla
romanen om Josefine — över vilken
undertecknad en gång har försökt göra en
estetisk-psykologisk utredning —- hade man en känsla
av inre vacklan. Några av författarens senare
romaner har varit en smula bleka, en smula
mekaniserade, kanske förströdda. Först när
han närmat sig religionens marker har det
bränts. I "Bekänna färg" däremot är
ingenting likgiltigt. Romanen har något av den fräna
ärligheten i "Fria på narri" och något av
melodin från "Jag är en prins av blodet", och
de motsättningar, som i Josefine-romanen höll
på att kväva varandra inbördes, har här
mejslats ut i större frihet. Men perspektivet är
större, rymden djupare. Galleriet av ondskefulla
och löjliga typer är lika fasetterat här som
i författarens andra romaner, ja, rikare, men
i centrum står dock de två värdefulla
människotyper som alltid har fångat Olle Hedbergs
intresse: Trons människa (som kan bli något
hård) och Godhetens människa (som inte
förmår sublimera och därför är en mer
melankolisk gestalt).
Många gånger under läsningen av denna
inspirerade roman, denna kyska och stränga
bikt, lyssnar man till mycket personliga
tonfall, där man tycker sig komma den dödes själ
— och därmed Olle Hedberg själv —
märkvärdigt nära.
BOKRECENSIONER
Panisk poesi
Artur Lundkvist: Skinn över sten. Bonniers
1947. 8: 50.
Det riktiga lär visst vara att recensera dikten
och inte diktaren, att bedöma det konstnärliga
resultatet och inte de bakomliggande estetiska
eller psykologiska teorierna. Tyvärr kan denna
goda regel inte alltid tillämpas. Man kan ställas
inför diktare som helt enkelt vägrar att bli
betraktade som i första hand konstnärer. Till
dem hör Artur Lundkvist. Hans dikter vill vara
nånting betydligt mera substantiellt, "levande"
och påtagligt ingripande än några svarta
ordformationer på ett vitt papper och dessa ords
inre ekon hos ett antal läsare. De gör anspråk
på en gedignare verklighet än konstens. Man
har en känsla av att Lundkvist egentligen
anser det förnedrande att i sitt skapande behöva
gå omvägen kring orden och inte ha de
surrealistiska målarnas möjlighet att direkt
använda sig av konkreta föremål — och att han
därför hämnas på orden genom att ursinnigt
och utan urskillning kasta dem alla i en och
821
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
