Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sin definitiva form. Endast den rastlösa
resenären kan undgå den inre försteningen och
bevara sin livshunger ungdomligt ren och
varm. I kampen för den inre friheten är dikten
ett av hjälpmedlen, inte det enda, men det
bästa: där finns det inga yttre hinder för den
föryngrande resan, man kan på samma gång
dricka vatten både ur Amasonfloden och en
svensk skogskälla. I "Biografi för vinden", en
av samlingens finaste dikter, hittar man några
typiska uttryck för begäret och illusionen att
vara den evigt odefinierbara och ogripbart
levande:
Jag är inte en tanke innesluten i sten,
jag lever i strömmen, i vibrationen,
jag kan inte teckna min egen kontur,
jag är spänningen mellan trädet och molnet,
jag är formerna i dammet och morgonen med bina:
åt varje sida, åt varje sak
ger jag en halv kärlek, ett halvt hat.
Primitivistiska och sexualromantiska inslag
finns det fortfarande kvar, men även här har
något av det självfallnas glans försvunnit. De
nakna kvinnor som i början på 30-talet
vandrade omkring i de litterära sädesfälten har i en
dikt som "Dröm utan tydning" ännu kvar sina
"härliga kroppar", men deras ansikten lyser
"vita av besvikelse". De kastar sig som
rovfåglar över männen i floden och fläker upp
dem, men utan att finna det de söker. "Kom,
låt oss räta ut våra unga gyllene lemmar!"
ljöd det triumfatiska stridsropet i "Glöd". I
inledningsdikten till "Skinn över sten" skildras
i stället hur åldrandets korall sprider sig i
dessa lemmar och hur det "förskräckta köttet"
vägrar att låta sig besegras:
Solen sjunker dagligen i denna allt mognare vägg
där ansiktena mörknar som paraplyer i regn,
men likt grenen i träet
gör jag motstånd mot den klyvande yxan,
ännu vresig och flammande
med lemmarna invuxna i stammen,
belyst av en senkommen kärleks uppfladdrande
halmeld
där jag skälver som en kristallkrona under ett
dansgolv.
Med "panisk poesi" tycks Lundkvist närmast
syfta på ett sätt att komponera, där man
arbetar med överraskningseffekter och
våldsamma dissonanser. Hans poesi är emellertid
panisk även i en annan, rent bokstavlig mening.
Skräcken har väl alltid funnits där, den var
säkert en nödvändig förutsättning för den
tidigare extatiska livsdyrkan. Nu yttrar sig
paniken inte längre i en ohämmad livsdyrkan utan
i försöken att överbjuda det förlorade livet
i poetisk färgrikedom, intensitet och
"sinnlighet".
"Skinn över sten" har på sina håll blivit
ganska snävt behandlad. Det är förklarligt att
många nu börjat tröttna på gobelängdikt av
det här slaget — men läsares trötthet behöver
inte räknas som en vägande invändning mot
ett diktverk. I själva verket hör den
föreliggande samlingen till Lundkvists allra bästa och
skickligaste. Några avgörande förskjutningar
är det inte fråga om, det teoretiska innehållet
är i stort sett detsamma, men stämningsläget
har blivit en aning mer komplicerat, ty
"stormen öppnar en allt vidsträcktare glänta
omkring mig". En del motiviska nyheter finns det.
Man antecknar besök av en sällsynt gäst:
självironin. Man noterar vidare en debut som gäller
själva sättet att färdas: världsnomaden har
lämnat lastfartygen och blivit flygresenär.
Man kan ha olika meningar om Lundkvists
lyrik, men ingen kan rimligtvis förneka den
exotiska lyskraften, upptäckarglädjen,
orädd-heten, den visionära styrkan. Just genom sin
kompromisslöshet och måttlöshet har den
dessutom ett ovanligt intresse som tidsprotokoll
och allmängiltig feberkurva. Skönheten skulle
ju endast uppstå som en biprodukt, och det
kan inte förnekas att biprodukten ibland
uteblivit. Frågan är emellertid om inte den
kritiska gränsen för denna stilriktning och
konstuppfattning nu är nådd. Dikten skall stå i sj
älvterapins tjänst, men om självterapin
händelsevis inte leder till önskat eller harmoniskt
resultat, måste det leda till en kris även för dikten.
Paniken är ett riskabelt tillstånd: den som ville
göra sig fri har på något sätt blivit fånge i sitt
eget frigörelsemedel. Werner Aspenström
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
