Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
något av samma fasthet och konkretion är
ingen förebråelse. Men kontrasten mellan den
någon gång frappanta vardagsspråklighet
skaldinnan håller fast vid och den ofta
halsbrytande poetiska ordföljd till vilken hon tvingas
av den spartanska versen, vittnar, förefaller
det mig, om att denna form för henne
snarare innebär dålig ekonomi. Slutintrycket blir
att diktboken innehåller mer än den vill ge
ifrån sig.
Hos några av de ovan nämnda diktarinnorna
finns tänkbara södergranska tonfall, hos Ella
Hillbäck t. o. m. en sannolik hyllningsdikt. Att
Karin Lyberg i dikten "Gudens fotspår" velat
hylla Södergran är inte bara tänkbart utan
säkert — den är skickligt och vackert vävd
av anklanger från den stora karelskans första
samling, "Dikter". Man gör vidare den
reflexionen att trädet, den vegetativa varelsen, måste
vara en speciellt kvinnlig symbol. Hos
Södergran dominerar den som bekant de sista
försoningsdikterna, Karin Boye har tagit upp den
och både Ella Hillbäck och Karin Lyberg
slutar (mer eller mindre) sina samlingar med
trädinvokationer.
Det finns i Karin Lybergs diktsamling inte
en dikt som inte är smakfull, men ur
synpunkten väsentlighet och inre styrka hade man
kanske kunnat önska en sovring. De flesta av
de dikter som förefaller strängt personliga
finner man i bokens första hälft, bl. a.
titeldikten. Det är ett annat samkväm av statyer
än hos Sjöberg, men också det har drag av
anonyma konventioner och opersonligt tvång,
en samling Bøjgar (men i grekisk marmor)
som ler åt en människas fåfänga försök både
att gaa udenom och rakt igenom. Temat om
den fångna själen varieras i ett flertal dikter,
ibland i en ganska tjusande ironisk-patetisk
ton, t. ex. "Söndagsmorgon":
Söndagsmorgon, tyst och regngrå,
mjuk men olustig och solkig bomull. —
I våningen ovanför spelar någon piano.
En ofullgången själs ideliga pedaltramp,
en melodi så blöt och sorgsen
som blicken hos en plågad och övergödd hund.
Men plötsligt stiger det upp ett vingfladder i mig,
jag ser ansiktet hos den som spelar
fastän jag aldrig sett det —
ser bland alla dess slappa och slutgiltiga drag
en hemlös och oklar längtans patetiska linjer.
Senare i boken kommer väsentligheter av
ett annat slag: de personliga
affektionsvärdenas, och sådana är alltid svårkontrollerbara.
Sålunda förefaller de två återkomstdikterna
alltför utdragna och alltför fyllda av sådana
biografiska småting som bara den goda prosan
eller, i lyriken, det förtjänta ryktet, kan göra
verkligt levande för en undersökande läsare.
Men även här finns väsentligheter av
allmän-giltigare slag insprängda, som t. ex. den rena
och vackra sviten "Födelse". Karin Lyberg är
en formellt kräsen författarinna som väljer och
vrakar. Hon har ännu inte funnit de röda
askungeskorna, och hon är å andra sidan inte
heller riktigt barfota:
Det bär mig emot att gå i ädelhetens
blänkande galoscher
knäppkängor har jag aldrig älskat
men inte heller sista modets små stövletter
stövletter är för hårda och för manligt säkra —
vad skall jag ha på mina fötter
här på de översvämmade stigarna i mörkret?
Men är det inte så, att för att finna
askungeskor måste man först gå barfota utan att fråga
efter det?
Maria Wine är kanske den medvetnaste
artisten av dessa sju diktarinnor, möjligen med
undantag för Maja Lindahl-Axland och Karin
Lyberg, som dock är av en så helt annan typ
att ingen jämförelse är möjlig. Maria Wines
främsta uttrycksmedel är det lundkvistska
associationsmåleriet i en mindre extrem form,
hennes huvudsakliga ämnessfär den sensuella
upplevelsen. Man tvekar om bådadera alltid
ger fullt personliga resultat. En del dikter skulle
kunna karakteriseras som förklädnadsdikter
eller rentav utklädnadsdikter. Författarinnan
iför sig olika kreationer av typen Evig Kvinna,
där hon stiger in i natten
bakom de fladdrande draperierna
in i skogen
där hon vilar naken
mellan buskar och rovdjursögon___
men av många bland dessa dräkter, i många
av dessa färgrika bildsituationer där hon är
medelpunkten, har man snarare ett intryck av
aphrodisiaca än verklig lidelse. Diktsamlingen
har emellertid två ansikten, ett sminkat och ett
naket, och när det andra plötsligt träder fram
826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
