Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Vandringar
Gunnar Ekelöf: Utflykter. Bonniers 1947.
Fastän Gunnar Ekelöf gjort sin största insats
som lyriker och rättvisligen borde dömas till
klenare insatser på andra fält, kan man ändå
påstå att han som prosatör inte har sin
överman i landet. Han är inte bländande. Hans
prosa paraderar inte, och den rymmer
knappast en enda mening som Frans G. Bengtsson
skulle vilja acceptera som sin. Den söker sig
i stället ganska tafatt fram, tassar i tofflor,
trampar på nötta sulor. Ekelöf söker aldrig att
skriva briljant, och han tar aldrig ut några
eleganta stilistiska svängar. Den verklighet han
vill åt är så komplicerad och mångdimensionell
att den endast med svårighet låter sig infångas.
Den tillåter inte något prat vid sidan av. Man
har alltid en känsla när man läser Ekelöf att
mycket inte fick plats. För honom är inte
problemet att koka en smaklig soppa på en spik.
Han är fullt upptagen av att få ned i kitteln
alla de ingredienser han själv för med sig.
Han är ofta lyriskt självupptagen, men det
utesluter inte en varm medkänsla för
medmänniskorna — däri ligger en del av hans
storhet — och en otroligt fint uppodlad känsla
för främmande stilarter och förgångna skedens
väsen. I hans vers liksom i hans prosa är det
förgångna alltid närvarande, är det levande
nuet alltid genomkorsat av ekon ur det som
varit. Därigenom får allt han skriver en
behaglig fasthet och fyllighet. Varje mening synes
ha mognat genom många år i en väl
tempererad vinkällare, och ändå har den i
dekante-ringsögonblicket det levande nuets friskhet och
omedelbarhet.
För ett par tre år sedan gav Ekelöf ut
uppsatssamlingen "Promenader", och i höst har
han sänt ut en samling av samma karaktär,
"Utflykter". Flera av dess uppsatser har
kommit till under kriget och präglas av de
känslor av isolering, vanmakt och oklar skuld,
som det under denna period varit svårt att
skaka av sig. På sitt personliga sätt, som inte
utesluter några stänk älskvärd naivitet, ger
Ekelöf i en uppsats som "Från västkusten"
uttryck åt sitt förakt för vår officiella neutralitet
under kriget. Han skildrar en engelsk flygar-
begravning i Bohuslän 1942 och ställer den
sunda folkliga reaktionen i motsats till det
byråkratiska hyckleriet. Liksom i sin senaste
diktsamling har han mycket att säga om
system-, monopol- och utkastarandan i Sverige.
Han utvecklar i själva verket ofta en
aktningsvärd satirisk förmåga, som kommer till
uttryck inte minst i några små novellistiskt
utformade uppsatser. "Den gamla goda tiden"
behandlar i frödingsk anda ett öde från
1890-talet och gycklar med påståendet att inte också
denna tid hade sin ofrihet, sin tristess, sin
allmänt utbredda offentliga dumhet.
"Styggsvensken" är en i sitt slag fulländad liten
berättelse om ett särpräglat och knotigt
norrlandsöde, en av dessa fattigfj antar, som inte
kan vänta sig annat än förakt i det folkhemska
paragraflandet vid polcirkeln för att tala
ekelöfska. Den lilla berättelsen om mormor och
en maskfylld kalvstek under första världskriget
är också den i mästarklass.
"Utflykter" får dock sitt största värde av
uppsatserna "Modus vivendi" och "En
outsiders väg", vilka båda säkerligen kommer
att räknas till vår klassiska prosa. "Modus
vivendi" är egentligen ett parisiskt
turistreportage men växer ut till en ypperlig analys av
den franska anden, vars grundelement enligt
Ekelöf är antiidealistisk skepticism och
barnslig sensualitet. Det är den högspända, från det
jordiska och naivt barnsliga lösryckta
idealismen, som är de nordliga folkens olycka. Ekelöf
vill tillbaka till det skeptiska och sensualistiska
1700-talet, vars anda han tycker sig finna
i Paris.
"En outsiders väg" är en självbiografisk
skiss, gjord med den blandning av
självmedvetenhet och ödmjukhet som numera utmärker
Ekelöf. Uppsatsen slutar med dessa ord:
En diktares första uppgift är att bli lik sig själv,
att bli människa. Hans första plikt — eller snarare
hans bästa medel att komma fram till detta — är att
erkänna sin obotliga ensamhet och meningslösheten
i sin vandring på jorden. Det är först så han kan
rycka undan alla kulisser, dekorationer, förklädnader
från verkligheten. Och det är bara på den bogen han
kan bli till nytta för andra — genom att ställa sig
i andra — i alla! — människors predikament. Det är
meningslösheten som ger livet dess mening. Detta är
i korthet mitt credo quia absurdum.
830
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
