Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Bilder av människan
Sven Stolpe: "Lätt, snabb och öm —"
Bonniers 1947. 10:—.
Detta är människans tempel. Jag älskar icke mycket
på denna jord eller i denna stad, men jag älskar den
grymma och råa fribrottningen. Catch as catch can —
har en bättre slogan någonsin formulerats för
människans liv? Täcker den icke den sanna
människotrons hela sfär? Alla grepp tillåtna — hela spelet av
råhet, grymhet, fulhet. Livet och verkligheten i en
droppe, under mikroskopet.
Dessa rader är, kan man säga, anslaget i
Sven Stolpes nya stora roman. Det tunga
artilleriet får fylla sin funktion, innan finare
vapen tar vid. Inledningskapitlet ger med
grotesk och naken naturalism en scen där
människodjuret i all dess bestialitet exponeras:
ett brottningsevenemang i Palais des Sports.
Romanens huvudperson, den kräftsjuke
parissvensken Kansdorf, en smula habitué på platsen
och väl förtrogen med de konjaksvanor som
hör till "människomässan", upplever scenen
med våldsam intensitet, och därmed är
upptakten given till den kamp om hans själ, som
skall sluta på dödsbädden i benediktinklostret
under en tavla med bilden av Katarina av
Siena.
Som romanfigur är Kansdorf knappast
någon lysande prestation. Han blir i alltför
hög grad sin författares lydige tjänare och
språkrör. I början är han författarens reporter
i en brutal kropparnas värld, senare ett medium
för tomhetskänsla och vacklan i utkanterna av
den katolska kyrkans andliga domäner för att
till sist som äntligen frigjord ande ge sig hän
och acceptera lidandet och den död som kallas
det eviga livet. Hans vän läkaren Lebrun
konstaterar tidigt hos honom en dödsdrift, som
han vill förklara ur kvinnoskygghet och ur
hans dröm om androgynen i det
fantasilandskap, där han i fjärran hör ett mystiskt engelskt
horn tona. Man skulle kanske också kunna
säga, att det hos Kansdorf finns något av
amatörens halvt motvilliga avund mot de
professionella, en smula av livsföraktets avsmak
för dem som har livet till yrke och mår väl
av det. En liten dragning åt deras skapares med
modern frigjordhet väl bemantlade
konstitutiva puritanism kan man nog märka även hos
andra figurer i romanen än Kansdorf. I halvt
inverterad form dyker den upp till och med
hos ateisten Lebrun, som "insett en stor
sanning: livets största triumf vore att sexuellt
vinna och besegra en andligt och intellektuellt
överlägsen kvinna!". Är det alldeles ett
misstag att kalla en så ambitiös kamplusta en smula
puritansk? I varje fall är det en from önskan,
men kanske inte lika from som Kansdorfs
dröm om "det lätt antydda, det
hemlighetsfulla" i ett kvinnoansikte — det som "dödas
döden dött av en plebejisk beröring, av en
åtrå som driver till handling!". Kansdorf får
faktiskt uppleva sin dröm, när han möter den
slanka, unga, sköna ryska flickan Katarina,
en svalt kolorerad dröm, en tvillingsyster till
drömmens androgyn och fullt konsekvent —
ett blivande helgon. Kansdorf avskyr kvinnor
som är vad kvinnor i allmänhet är: tunga,
varma, krävande. Och han älskar hos kvinnor
— och i viss mån också hos män — det som
är sällsynt hos båda: det lätta, snabba, ömma.
Katarina är nära att skänka honom ett vita
nuova, men munken som äger den kunskap
"som är kyrkans" gör klart för honom, att
han helt måste frigöra sig även från henne.
Det är hans sista offer. Problemet erinrar en
aning om "La pörte étroite". Och kanske Stolpe
lånat något av sin vita eld från Gide och
Dante...
Kansdorfs omvändelsekris är — åtminstone
ur jordisk synpunkt — helt och hållet en
individuell religiös angelägenhet, den har
knappast någon egentlig moralisk innebörd.
Däremot har de i romanen skickligt interfolierade
kapitel, som behandlar Perezcaballeros historia,
ett karaktärpsykologiskt tema. Skildringen av
hur den framstående dominikanmunken drivs
allt längre in mot den absoluta demaskeringen
•av sig själv har en klarhet och en
allmängiltighet som den centrala Kansdorfberättelsen
knappast uppnår. Det sätt på vilket Lebrunfiguren
anknytes till Perezcaballero är kanske en smula
"roman aktigt" men dock mera acceptabelt än
den inflätade kärlekshistorien mellan Lebrun
och den berömda aktrisen, som inbjuder till
ganska nedslående jämförelser med vad
Maupassant — eller Marcel Proust -—- skulle ha
kunnat åstadkomma av motivet. Lebrun, som
832
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
