Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
när hon analyserar Joyce och tar herdegossen
Davids harpospel till hjälp när hon vill
försvara sin förkärlek för den enkla folkliga
musiken. Intellektuell skärpa är visserligen
ingenting för Moa Martinson. Men i kraft av sin
starka känsla och sin vänliga blick träffar hon
i de flesta fall rätt även som essayist. Man
lyssnar alltid till henne med intresse och ofta
med rörelse. Man tänds och gläds och tycker
sig medan hon berättar höra en än glad, än
vemodig violinlåt från en loge i hjärtat av
Sverige. Olof Lagercrantz
Den vingade skaran
Olof Lagercrantz : Fågelropet ur dimman.
Wahlström & Widstrand 1947. 6: 75.
Olof Lagercrantz’ essäsamling, en även
typografiskt vacker bok, handlar övervägande om
fåglar: om spovar, vildgäss, vipor, fasaner,
beckasiner, stjärtmesar, kråkor, duvor,
sparvar, ugglor, örnar och många fler av den
vingade skaran, om litterära fåglar och
verkliga, om döda och levande fåglar, om mytiska,
symboliska, heraldiska och ornamentala
fåglar, om fågelägg, vingar och fågelljud.
Anmälaren har visserligen i sitt liv hört många fåglar,
och inte bara i sonetter, men på grund av
närsynthet inte sett många fåglar tydligt i den så
kallade sinnevärlden; är kanske därför inte
den rätta att skriva om boken. En näktergal
har j ag dock sett på nära håll, och det lär vara
mindre vanligt. Den satt i en blommande
syrenbuske i ett sydsvenskt landskap och sjöng så
berusat och berusande — wunderschön! Men
eftersom "Fågelropet ur dimman" alldeles
säkert icke är avsedd att vara en realistisk bok,
än mindre en ornitologisk, utan en poets och
mystikers berättelse om livsbestämmande
barndomsintryck, vågar jag åta mig uppgiften, i
trygg förtröstan på att duvans ägg, hittade i
övergivna kråkbon, ser ut så som Olof
Lagercrantz säger att de ser ut: "vita och
egendomligt blanka, nästan som tårade ögonvitor". Att
essäisten i faddergåva har fått förmågan att
se, riktigt och konturskarpt och med "älskande
och tankfullt öga", därpå tvivlar man inte efter
läsningen av hans bok. Och hur dramatiskt och
livfullt våra ornitologer än numera kan skriva
om fåglar, så kommer det ändå till något
ytterligare, en besjälning, en ny dimension, när det
är en verklig skald som beskriver dem.
I "Historien om torven" har författaren
berättat hur det kom sig att hans barndoms —
liksom hans diktnings — landskap blev en
mosse. I seklets början hade man fått för sig
att kolet skulle ta slut som bränsle och att en
av framtidens huvudenergikällor i stället skulle
bli torven. Författarens far blev chef för några
av de torvfabriker som uppfördes här och var
på Europas mossar; själv vaknade han till
medvetande om livet i ett västgötskt
torvsam-hälle. Det var ett slags Klondykevärld med
hastigt uppsmällda baracker och provisoriskt
leverne. Godsägare, bönder och
backstugu-sittare sålde med förtjusning sin mark. "Snart
nog", skriver författaren, "kunde bolaget
blicka ut över ett helt sumpigt kungarike, där
spovarna visslade och viporna gnydde utan att
ha en aning om att de nu blivit bolagsspovar
och förenade-torvvipor och att hela deras
mosse med kattfötter, starrstrån och violer
skulle in i ångpannorna." En ödsligt karg
natur kan man nog komma att älska med en
djupare kärlek än en rik; den griper starkare.
Ett synes visst: när en människa med musik
i själen råkar födas i ett så egenartat landskap,
då måste det bli lyrik av mötet. "Jag hade den
dagen ingen aning om", skriver författaren i
essän om "Äggskåpet", "att jag skulle föra
med mig mossen genom hela mitt liv som ett
slags osynligt musikinstrument i själen och att
det skulle bli mot dess klangbotten som allt
som sedan hände mig skulle tona. Jag skulle
aldrig riktigt bry mig om något annat
landskap."
Olof Lagercrantz’ erfarenheter är artskilda
från våra andra yngre författares. De är
osedvanligt dystra. Symbolvärlden i hans lyrik hör
till det mörkaste i den yngre dikten. "Svart är
min moders hår ..." Hur blir den som har
sådana erfarenheter att leva på? Det kan
tänkas att han blir finkänslig i greppet och
klok i omdömet. Att han förmår tala om det
dystra med behärskat tonfall. Att han får
med-kännandets slagruta. Framför allt: för att leva
med sådana erfarenheter, fordras det mod, och
834
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
