Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
äktenskap, säger sig ha rymt en gång därför att
hon inte var mannen värdig och Ella ser de
hårda månader hon trälade som städerska för
sin geléartade förförare som en tid av lyckligt
hemliv.
Alla söker forma Amanda efter den falska
bild de har av sitt eget liv, ömsom leda henne
från eller till någon av de två kavaljererna, av
vilka den ene är en rutinerad förförare och
streber, den andre en hållningslös egoist.
Systrarnas ansträngningar, hennes naturliga drift
och de yttre omständigheterna (symboliserade
av månskenet) kommer flickan att till slut falla
för en av ynglingarna, men hon har dock kraft
att dra sig ur de listigt lagda planerna, lämna
det sönderfallande hemmet med dess
krimskrams och bryta sig en egen bana. Det ligger
emellertid ingenting av triumf över hennes
frigörelse, den känsla som fyller henne är tomhet
och "en stor stilla sorg".
Det är en svart bild, som Cary tecknar av
världen och han ger inte anvisning på något
sätt att göra den bättre, på sin höjd antyder
han hur man kan dra sig undan det värsta.
Hans berättarteknik är i denna bok inte
omedelbart vinnande och lättillgänglig, men den
fungerar som ett obönhörligt säkert redskap
vid den långsamma, grundliga dissekeringen.
Titeln är som sagt banalare än boken
förtjänar (Sub Luna, som den kallas på
arksignaturerna hade onekligen passat bättre) och det
karamellskära omslaget kan nog också ha
skrämt bort en del av de rätta läsarna. Men
börjar man läsa boken kan inte ens den hinna
av svampig, opersonlig normalprosa, som den
dåliga översättningen lägger över skeendet,
hindra författarens bittra allvar och analytiska
skärpa från att göra intryck. "Ofullkomlig
kärlek", som hos oss mest gått till utmattade
bestsellerrecensenter, vilka av bara farten skrivit
nedgörande petitrecensioner, visar sig om man
tittar närmre på den tillhöra höstens
intressantaste översättningsromaner. Åke Runnquist
Katastroftavla
Alex Comfort: Detta vårt enda liv.
Översättning av Gundia Johansson. Ljus
1947. 11:—.
Det är Alex Comforts betydelsefulla roman
"The Power House" som översatts under sur-
rogattiteln "Detta vårt enda liv". Comfort är
en av den engelska krigsgenerationens bästa
poeter och visar sig med denna bok även
som fullt färdig romanförfattare. Han
bekänner sig till samma slags högtstående anarkism
som Herbert Read och uttalar i boken sin stora
uppskattning av Jean Giono, den konsekvent
pacifistiske franske diktaren som blivit så
orättvist bortintrigerad. Det är anarkismens
idealistiska tro på människan som Comfort
underkastar en sträng prövning: denna tro
söndersmulas men återkommer ändock i det
förtvivlade protestrop som boken utgör.
Det är samtidigt en brett upplagd
verklighetsskildring och en målmedveten idéroman,
som dock inte låtit sig genomföras med full
kraft. Konstnärligt sett är första avsnittet det
mest levande och närvarande, ett storslaget
panorama över industrimiljön i en fransk stad
vid kanalkusten under krigets första,
stillastående skede. Den närgångna naturalismen
har en självupplevd prägel, en mångsidig
påtaglighet som är typisk för den bästa moderna
litteraturen. Arbetarskarorna drar fram genom
den kompakta dimman, snubblande bland
järnvägsspår och kolstycken, ständigt hotade av
framrusande tåg. Husen är proletärt
trångbodda, avskrädet flyter i rännstenarna, barnen
leker med ruttnande oxsvansar från slakteriet.
Nöd och bråd död, brutal förbrukning och
blind fortplantning härskar över detta
industrialismens slagfält.
Den storvuxne Fougueux med klubbhänderna
är maskinist på ett väveri, bunden med djupa
känslor vid sin ångmaskin La Virginie, den
lugna kraftens mastodont. Han är impotent
efter en otrevlig pubertetsupplevelse och kan
inte få utlopp för sitt begär, känner sig bara
plågad tillsammans med kvinnor. Hans
häftigaste svartsjuka gäller kanske just därför
maskinen och urladdar sig plötsligt mot
ingenjören, varefter han blir nödgad att överflytta
sina omsorger till ett par stinkande motorer
på ett slakteri. Han avskyr de döda
djurkropparna, männen som arbetar omslingrade av
inälvor, benkvarnen som ryker kväljande. Hans
mest desperata tilltag är dock när han klättrar
uppför den höga fabriksskorstenen, mindre för
att bispringa ett par nödställda arbetare än för
att tränga in i sin egen dödsdrift. Däremot flyr
han en kvinna som försöker fresta honom med
5 BLM 1947 x
841
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
