Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ERIK LINDEGREN
avantgarde genom Quosego. Artur Lundkvist
debuterade det året men vid sidan av hans
optimistiska generation kom en annan, en
"gyllne" och förlorad, med smak för
aftonunderhållning, tyskexpressionistisk
Mensch-heitsdämmerung och metropolispoesi.
Huvudpunkterna i detta kulturskifte har ofta
påpekats, men i allmänhet har diskussionen hållit
sig inom litteratur och politik. Bildande konst
dras ytterst sällan in, och det beror nog inte
minst på att hos modern kulturpublik och även
bland ledande kritiker finns det ytterst få som
har förmågan att avläsa den betydelsefulla
upplevelseverkligheten i t. ex. måleri och
skulptur lika lätt som i litteraturen, där den är mer
omedelbart återgiven. Under den period det
här är fråga om är litteratur och måleri
svår-skiljaktigt sammanflätade, och tidens
ideologier är mättade av bildmässig upplevelse och
motivering, vilket har sin mycket naturliga
förklaring i det intima samröret. Vill man finna
data som motsvarar de tidigare nämnda som
bakåtgräns för perioden är det inte svårt. Hos
Sven Erixson och Erie Gråte finns åren 26
—28 en påfallande utvecklingsspänning. Bror
Hjorth utställde 1928 i Stockholm, en
förberedelse till hans hemkomst från Paris 1930
med en då ett par år gammal, ideologiskt
dräktig produktion. Den patetiska socialrealismen
hos t. ex. Carl Alexanderson, Amelin och
Emond koncentrerar sig samtidigt, likaså
Ivarsons, Schiölers och andras känslokraftiga
naturtolkning. De konstruktiviska tendenserna
renas och några korta år arbetar Otto G.
Carlsund, GÅN och Halmstadgruppen med
neo-plastiska experiment. Surrealismen sätter sina
frön; 1927 såg Erik Olson för första gången
en surrealistisk utställning. Alla dessa impulser
föreföll i många stycken kongruenta både
inbördes och med utomkonstnärliga skeenden
men det antitetiska är ju i lika hög grad
påfallande; sprängningen av oförenligheterna
kom dock först så småningom och först
krigstidens eftertanke blev fastnaglad i det absurda,
i kritikens granskning av det absurda men på
samma gång blev den också sporrad och spänd
av "orimlighetens melodi, orimligt högstämt
spelat".
Till belysning av flätningen inom den
nämnda perioden har nu kommit en skildring
av Halmstadgruppens öden och äventyr. Den
reder inte ut dessa målares glidningar mellan
motsatser men pekar på förhållanden, som är
viktiga för förståelsen och framför allt får man
en ganska klar uppfattning om deras olika
karaktärsart. Det hade varit spännande med en
närgången analys av deras övergång från
neo-plasticism till surrealism under 30-talets första
år, av deras mer eller mindre direkta
anknytning till djuppsykologin å ena sidan och å
andra art-concretgruppens socialestetiska
renlevnad. Men boken om Halmstadgruppen är
mer upplagd som en krönika utan vare sig
värderingar eller intimare granskning.
Grunden utgöres av mer än 200 reproduktioner
efter sex målares verk, valda ur hela deras
produktion. Det är ett moderat urval men troligen
inte det urval som en framtida konsthistoria
kommer att göra, då tonvikten säkert kommer
att läggas mer koncentrerad till vissa perioder.
Till denna bilddel har Egon Östlund och
Folke Holmer skrivit var sitt krönikekapitel.
Östlund har skildrat gruppens öden i den
timrade världen, på ort och ställe. Vad som hänt
den i den otimrade går han nästan förbi. Man
får knappast veta att målarna mitt i sin utveck-
846
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
