Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Vetenskapliga
litteraturessayer
Bernhard Risberg: Ansikten och verk. Studier
i svensk litteraturhistoria. Saxon &
Lindströms förlag 1947. 6: 50.
Nere i Linköping satt ända till nu nyligen
en åttiofemårig ensling, lärd och poet, och
bokrummet rymde de stora verken ur
grekisk och romersk litteratur, åtskilliga stora
tyskar och många andra samt väsentliga ting
ur vårt eget lands och grannländernas
diktning. Men av de främmande verken fanns här
icke blott originalen utan en lång rad
översättningar, noggranna, kunniga och av god
litterär kvalitet, gjorda av professor Bernhard
Risberg själv. Främst har dock vårt svenska
språk och vår svenska poesi haft hans intresse.
Som skolman har han varit van att sätta
"bockar i kanten" (namnet på en rolig bok av
honom), och som mycket få andra har han
sysslat med den svenska versens teori och
strängt vetenskapligt utrett de för de flesta
oklara begreppen rytm, takt, meter. Detta ämne
har vanligen ej tilltalat estetici och än mindre
skalderna; vanligen har det fallit på
språkmännens lott. För Risberg, som icke blott var
språkman och estet utan själv poet, låg det väl
till handa. Det blev en betydande del av hans
mandoms gärning.
Ännu i hans sist utkomna bok "Ansikten och
verk" går detta väsentliga intresse igen. Här
finns en undersökning av Frödings pastisch
efter Xenofon, "Ur Anabasis", där Risberg
med största noggrannhet dryftar, huruvida
dikten skall läsas som tvåtaktig jambisk vers
eller fyrtaktig peonvers, och stannar vid det
första. Annars var det just Fröding som starkt
lär ha påverkat bruket av peonvers, och
Risberg framför det icke ointressanta hugskottet,
att det kunnat vara dansken Rosenbergs
uppsats i Nordisk Tidskrift 1883 om "två nordiska
versslag" som givit Fröding uppslaget till hans
peoniska folkviseartade dikter efter "Ur
Ana-basis". Betecknande för Risbergs lärda
noggrannhet är det stora antal svenska och någon
gång latinska versparalleller han framför, och
hans teckning av det frödingska poemets
skönhetsart: att "efterbilda prosans oliklånga och
olikformade satser för att förstärka intrycket
av prosamässighet" är träffande — Xenofons
skildring är ju nyktraste prosa, och när
Fröding nu tillsätter ett moment av stor poesi,
gäller det att även i versformen dock bevara
intrycket av förebildens prosa, vilket blir till
mäktig estetisk verkan.
Det versteoretiska har kommit mig att börja
med bokens sista uppsats. Först bland dessa
litteraturhistoriska studier står en lika
noggrant genomförd undersökning om
författarskapet till vår första originalvådevill "Tillfället
gör tjuven". Det bekräftas här att Gustav III: s
kvicke gunstling Armfelt gjort det mesta av
uppränningen men säkert även slutkupletten,
och Israel Hallman det mesta av utförandet på
vers men med biträde av — Bellman, som icke
blott inlagt en burlesk prosascen utan framför
allt valt flertalet av de melodier, dem Hallman
sedan brukat vid versifieringen.
En annan studie rör Stagnelius’ mycket
omskrivna Amanda, som Risberg i likhet med
några föregående forskare bestämmer som
ungdomsväninnan Constance Magnét — och
nu synes kunna fastställa detta som ett faktum.
Hon är alltså icke en fantasikärlek. Att de
försäkringar Stagnelius ger i flera dikter om sin
tillämnade trohet mot detta ideal skulle utvisa
hans egentligen monogama läggning, torde
dock vara betydligt osäkrare. Här rör man sig
på okontrollerbara områden. I de verser en
glödande poet riktar till sin stora kärleks
föremål, bedyrar han naturligtvis och tror själv
att hon skall bli den enda. Och parallellen
mellan Stagnelius och Runeberg skyddar inte
den förre: även Runebergs läggning får väl
betecknas som polygam.
I uppsatsen om litterära inflytelser på Tegnérs
"Svea" uppradas en verkligt imponerande serie
tidigare versrader av andra, som Tegnér tagit
med i sin stora prisdikt. Icke blott från de
gustavianska skalderna, icke blott från Geijers
"Manhem" — vilken han visserligen använt
flitigast och som enligt Risberg rentav "givit
klaven till Svea" — utan även från dii minores
i tidens akademiska prisvinnarstil. Men det
anmärkningsvärda är, att han helt förvandlat
det. Ställer man hans lån vid sidan av
förebilderna, ser man ögonblickligen vilket som är
hans och vilket som är deras. Tegnérs
’fantasi-glittrande retoriska kraft" ger en ny
formskönhet åt hans vers, och är "Svea" än en "sista
tävlingsskrift i akademisk stil", förblir Tegnér
likväl även där den store självständige skalden.
848
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
