Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEATER OCH FILM
vill komma en att tro så. Hon är en samspelsaktris,
som behöver stöd av en roll, som är ej blott briljant
skriven utan äkta. Då har Anders Ek faktiskt större
förutsättningar för stjärnspel. Han tar så mycket ur
egen fatabur, och det grova ansiktet med det fina
leendet är i och för sig så fascinerande, att han gott
kan fylla ett tomt skal, bara det ger honom svängrum.
Därtill står det alltid, under alla omständigheter, ett
slags avstånd kring honom, när han står på scen,
genom hans spelsätts egenart. Även i en biroll brukar
han verka huvudroll i ett litet skådespel för sig själv.
Det kan vara ett pius för stjärnverkan. Han kom ej
illa till rätta här, ehuru begränsningen i hans teknik
och vissa gryende anlag till maner förvisso
framträdde; mot den oförglömlige Caligula eller
drömspelsadvokaten kan hans prestation i "Dubbelörnen"
ej ställas upp, men sevärd var den utan tvivel; om
det må anses tillräckligt för att göra hela
föreställningen sevärd beror ju på. "Vad gingen I ut till
att se?"
Ja, vad gingen I ut till att se? — Den gamla
bibliska frågan ville man också ställa till malmöborna,
som besökt Lycko-Pers resa under november. Och
den kan lämpligen kompletteras med en liknande till
teaterledningen: Vad gingen I att visa? Strålande
dekorationer av Härje Ekman: ett helt katedraltak
under flammande midvinterstjärnor i första
scenbilden; ett vidsträckt skogslandskap, som skiftade i ett
trollslag från vårvinternakenhet till grön sommar,
i den andra; ett lustigt och dekorativt parti av en
medeltidsstad i torgscenen, o. s. v., allt påkostat,
spatiöst, vackert och uppfinningsrikt. Sköna flickor i
luxuös balett av god svensk operettstandard, big show.
En för staden ny, prima skådespelare, Carl-Hugo
Calander, som alldeles riktigt uppfattat Lycko-Pers
grundkaraktär av naivt och oförfalskat naturbarn och
förstod att framställa den men kanske underbetonade
draget av grätten tyckmyckenhet, som Lycko-Per skall
straffas för, och dock på det hela taget gjorde en fin
prestation. En motspelerska, som också var ny och
vädjande till nyfikenheten, Eva Stiberg, och som
i varje fall hade sin friskt lantliga apparition för sig,
det lilla den fick komma till tals. Ett för anmälaren
nytt kompositörsnamn, John Hult, vars insats blev en
stor positiv överraskning och som emellanåt också
verkligen kongenialt stödde dramat. Allt detta fanns
där. Men pjäsen, pjäsen? Hur medelmåttig eller
där-inunder! Man satt närmast generad att det gjorts så
mycket arbete för den. Att Peer Gynt-imitationen
stack i ögonen så pyramidalt, och att det var så glest
med genignistor i detta tidiga strindbergsverk, det
mindes man inte. Så moraliserande, och på skäligen
tamt sätt... Man överraskade sig själv att tänka, att
om det nu t. ex. stått Karl Ragnar Gierow på
programmet, så hade man skrivit att "Färjstället" var
vida bättre.
Så far man hem och läser efter någon vecka pjäsen
omigen — och fångas omedelbart av
strindbergsförtrollningen. Jo, för all del, visst är det Peer Gynt
och Aladdin och Dickens och H. C. Andersen — men
med vilket avväpnande soligt humör är inte det hela
avfyrat. Man förstår så väl Martin Lamm, när han
säger att "Lycko-Pers resa" hör till de
strindbergsdramer han helst läser om på nytt. En sagobagatell,
hoptotad för barnen, men en bagatell av en stor
diktare ur hans rikaste tid, då han just segrat på scenen
och njöt den första familjelyckan och var rik nog att
kunna syssla med lekverk, ja, så rik att han till och
med hade råd med självironi mellan snärtarna. Och
dialogen, hur snabb och klatschig, och dock intim —
man säger ovillkorligen ett tu tre förtjust till sig
själv: detta skulle jag vilja se på scenen. Och därpå:
men det gjorde jag ju! — Ja — och nej!
Kvintessensen i pjäsen, hemtrevligheten,
improvisationstonen, allt det julgransglittriga och
plyschmöbelför-numstiga, som är dess behag, det försvann i
föreställningen, rycktes sönder av de många för utvuxna och
illa sammanhållna detaljerna och manglades till platt
pannkaka av det stora avståndet i tid och rum mellan
skådespelarna, desslikes deras repliker. Kvar blev
bara dålig Ibsen. Lilla tomten rakad, i stor frack och
ordnar.
Ett exempel (bland de värre, men belysande):
råttorna Rilla och Nilla. Vid läsningen riktigt ser man
dem, hur de sitter vid rampen och snaskar sina
gnälliga ömsesidiga förtroenden med huvudena ihop. Här
hade de ersatts med ett par kostymerade
danskonstnärer, som utförde sina gester och steg, skickligt för
all del, över aldrig så stor golvyta, under Konstens
högtidliga stumhet. Månntro det ej varit bättre att
bara spela på en tredjedel av scenen och förminska
salongen till hälften? Det låter sig ju göra i Malmö
unika teatermaskineri. Att ett intimare, mer flyktigt
och smålustigt utförande varit en konstnärlig vinst, är
nog säkert, och billigare som dekorationerna kunnat
bli hade kanske ej heller den ekonomiska förlusten
blivit så stor. Fast då hade ju förstås balettkåren fått
gå arbetslös. Det är inget enkelt räkneproblem att
vara teaterchef i Malmö. Det är nog nästan olösligt.
Å vildmark, ungdom! — O’Neills pjäs med
Whit-mancitatet till titel — Ljuva ungdomstid på svensk
plattpoesi — intar en särställning i hans dramatik:
en ensam, skir idyll mitt bland de obevekliga
tragedierna. Är det önskan om kontrastverkan eller
anslutning till Stockholms teaterhändelser, som gör att
Hälsingborg beslutat framföra denna komedi just nu,
och att Malmö förbereder den i Sverige ospelade.
"Bortom horisonten"? Hur som helst, "Ljuva
ungdomstid" är väl värd att tagas upp. Det vilar en
stämning av gamla lyckliga minnen och varsam humor
över denna ömt förälskade skildring av skuggorna på
gymnasisten Dick Millers kärlekshimmel — dessa
skuggor, som för honom själv te sig som
fruktansvärda åskmoln, men som vi se vara de lättaste
sommarskyar. Särskilt anmärkningsvärd för den dramatiske
skildraren av så många tunga Oidipuskonflikter är
den förståelsefulla välvilja, som O’Neill utrustat
föräldrarna med, och ovanpå vilken deras pliktskyldiga
victorianska moralism bara ligger som ett tunt
camou-flage. Det är så läckert i sina pastellfärger
alltsammans, att det skulle vara sött och sentimentalt till
odräglighet, om det inte samtidigt vore så precis
prickat. Underligt att tänka att O’Neill enligt egen
utsago började arbeta med "Si, iskarlen kommer!" på
samma gång som denna leende pastoral skrevs.
"Ljuva ungdomstid" är ju inte precis någon nyhet
för Norden, den har givits i alla de större
teaterstäderna, och jag för min del torde ha sett den två
859
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
