Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
eller tre gånger förut. Men jag måste bekänna att jag
endast bevarat mycket dimmiga intryck av dessa
föreställningar, som på ett egendomligt sätt flutit ihop för
minnet. Förmodligen beror det på att pjäsen inte har
så många kontraster eller i vanlig mening dramatiska
element utan mest arbetar med nyanser och
stämningens helhet. Det enda jag skarpt minns är Aase
Byes glädjeflicka i Oslo, en klatschig färgfläck med
idiom, som bränt sig fast, och en ljuv Muriel med
huvudet på sned vid båten, som kan ha varit Karen
Nellemose. Av Hälsingborgsföreställningen tror jag
att jag kommer att minnas mer. Jag kan inte tro att
nittitalsinteriören i hemmet någonsin varit så utsökt
träffad i någon tidigare uppsättning, och jag känner
mig alldeles viss om att det fina sätt varpå Otto
Landahl spelade den alkoholiserade och olyckligt
förälskade Sid Davis inte kommer att förblekna för
hågkomsten under tio eller femton år. Denne skådespelare
står tydligen just nu på en höjdpunkt i skaparkraft
och kunnande. En annan god talang är Erland
Josephson, som har ett förtjusande handlag med sina
ynglingagestalter i sjutton—tjuguårsåldern, lyriska, litet
slängiga och valpiga och stundom något ohängda (inte
så mycket här) men i grunden så hjärtans
ofördärvade. Annika Tretow närmade sig systern Mildred
mera utifrån, men även hon med riktig uppfattning,
och Muriel gavs blåklockeblygt av Margareta Bergfelt.
Ett par som man absolut måste nämna är också
föräldrarna, främst Lena Cederström, som var en kanske
inte pedagogiskt fullt konsekvent men så hjärtans rar
mamma, och Gunnar Strååt, som spelade pappan. Det
var på det hela taget en föreställning full av den
vinnande intimitet, som man alldeles saknade i Malmö.
Sture Ericson, som skötte regin och själv hade en
biroll, har stor heder av den, även om där förekom
en och annan svag frasering, som borde rensats ut —
för övrigt stundom beroende på den svenska
översättningen, som är klen för att inte säga bedrövlig. Den
bör absolut göras om, ifall ytterligare någon teater
skulle fundera på repris av en pjäs, som har all det
slags charm som den stora publiksuccén "Pappa"
("Life with Father") kunde servera och levde högt
på men står milsvitt över i smak och litterärt värde.
Ebbe Lindé
Film
Polishuset (Quai des Orfèvres). H. G. Clouzot.
Majestic.
Svart narcissus (Black Narcissus). Michael Powell
och Emeric Pressburger. The Archers.
De bästa åren (The Best Years of Our Life).
William Wyler. RKO Radio.
Maria Candelaria. Emilio Fernandez. Mundiales.
Clouzot är i Polishuset en hänsynslös regissör som
river undan alla slöjor och pressar sina personer tills
ångestsvetten rinner över deras pannor. Publikens
av mörker skyddade primitiva instinkter tycks han
känna i grunden och tillmötesgår dem villigt, med ett
glimmande vargleende. I sin brutala direkthet är han
mer än talangfull, med en frän illusionslöshet som
smakar både av kall cynism och förbittrad misantropi.
Det parisiska polishuset är tydligen rätta platsen för
honom, han fördjupar sig med ett slags hatkärlek i
dessa kasernaktiga lokaliteter, dessa ångestnötta och
inrökta interiörer, dessa celler med dörrar av
ståltrådsnät. Han tar fram en sorts beklämningens poesi ur kala,
ärriga murytor, ur iskalla rum, skräpiga kök, regniga
gator. Han tar fram olusten och lystnaden,
sammansmälta eller var för sig: fångar gubbhanden på
kvinnoknät, bakdelen som från estraden fräckt river ner
publikens jubel, brösten som pressas upp av ett strutformigt
snörliv.
Filmen öppnas med en vinjett: två flickor i regnet
på gatan, ett ganska understruket kärlekspar. En
trappa leder upp till ett musikförlag: där bröstar en
varietésångerska av sina ljudkaskader medan hennes
svartsjuke äkta man trakterar pianot, ångestfullt
blek-fet, urholkad av sin brist på självtillit. Kring
sångerskan svansar trånsjukt en kvinnlig fotograf som är
specialist på naketstudier. Kund hos henne är den
puckelryggige industrimannen, som blir mördad och
invecklar de övriga i mellanhavanden med polisen.
Som polisens representant uppenbarar sig en stel
sergeanttyp (Louis Jouvet), en skenbart bortkommen
figur som pratar obekymrat och tänder pipan med
papperstussar, men är skarpsynt och skarptänkt
bakom sitt pedantiska antecknande, fördomsfri i sitt
umgänge med brottslingar men obeveklig i sak. Kring
honom står en tät atmosfär av nattvak, kaffedrickning,
stolnötning och sällan avtagna ytterkläder, beslöjande
en människokännedom som ständigt vet att klämma på
den ömma punkten för att nå vad han vill.
Kriminaldramat får en snopen turnering som inte
just övertygar åskådaren, men det bara understryker
att den sidan av filmen är en bisak. Huvudsak är
kriminalrealismen och polispsykologin, de laddade scenerna
med rutinmässigt hårda förhör och närsynt granskning
i sömmarna av många olika människotyper, allt
skuggat med sadism och stövelmentalitet. Det är en styv
men på vissa sätt obehaglig film, den river
nittiosex-procentigt, den är naturalistiskt öppen och tungt
köttslig. Clouzot verkar som en hetspräglad film-Zola i
andra världskrigets kölvatten.
Svart narcissus har ganska troget omsatt en roman
av Rumer Godden i filmbilder med färg. Någonstans
i trakten av Himalaya blir ett övergivet slott upplåtet
till nunnekloster. Det är ett gammalt kärleksnäste med
obscena fresker på väggarna, beläget på en klippa där
vinden sveper ner från bergen. Byn nere i dalen
trummar kring eldarna och blåser i hedniska lurar. En helig
gubbe sitter orörlig under ett träd och stirrar ut i
tomheten. Den omgivande naturen är väldig och
allt-genomträngande, den blottställer obarmhärtigt de
stackars nunnorna med deras krampaktigt avgränsade
levnadssätt. Rödögda som kaniner flaxar de omkring i
sina vita dok, ringer i sin klockstapel vid
avgrundskanten och river upp nerverna i en allt häftigare
konflikt med varandra och med omgivningen. Det finns
även en engelsman inställd på sinnesnjutning och
praktiska resultat, en prins med underbara dräkter och en
hastigt övergående vetgirighet, en infödingsflicka med
pärla i näsvingen och ormande rörelser i lemmarna.
Filmen är lite betänksam i sin rytm, men har både
förtätning och plötsliga vindfläktar, närgångna regnstänk
mot blad och vilda fågelskrän i bambusnår.
Upplösningen ? Åskådaren tycker kanske att engels-
860
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
