Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Björn-Erik Höijer: Johan Blom håller ut. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN-ERIK HÖIJER
JOHAN BLOM HÅLLER UT
Han stod länge och väl inne i buskarna och
betraktade de tre fiskarna, som lägrat sig kring
en eld, antagligen av olust och i väntan på
bättre tider. Han både lockades och stöttes bort
av deras åsyn. Medan han lyssnade till deras
samtal, tyckte han sig se en helt annan eld på
en helt annan strand vid ett helt annat tillfälle.
Undan för undan lät han den tanken fascinera
sig, att de tre bara var två, att av de två han
själv var den ene, gamle Lindström den andre,
samt att han själv var den som förde ordet,
medan Lindström lyssnade, om också med ett
leende på läpparna; till slut var han nästan
mera där än här — ja. Han kände väl igen de
tre: det var bröderna Hedkvist samt Räv-Hans,
vi kallar. De låg helt nära älvstranden. Ett lent
duggregn föll, det rasslade i riset och sjöng
i forsen där ute. Han kände sig en smula tokigt
klädd, åtminstone om han jämförde sig med
de tre, som hade pjäxor, skidbyxor,
vindtygs-jackor, kepsar, mygghuvor. Själv hade han
nämligen hatt, regnrock ovanpå
kavajkostymen, lågskor. De var fiskare. Han — ja, han
var en som cyklat landsvägen utåt och inte
förmått motstå älven, när han så småningom
passerade landsvägsbron över den. Dessutom ville
han helst gå ensam ...
Räv-Hans berättade högt och tydligt om en
han kallade Johan Blom, eller bara Johan, eller
helt enkelt Blom. Några gånger sa han Den
Arma Blomfan — var väl jargong. Han ömsom
gjorde stora gester, ömsom liksom drog orden
över sig som ett flor. De två bröderna låg helt
tysta och betraktade honom intresserat, följde
hans mun.
— Johan Blom sluta fiska och jaga för han
hade en sån djävla oflax, berättade Räv-Hans.
För det första var han en sån där djävla
paci-fisk, eller va dom kallar det, fredsidiot —- och
så vart det ju krig, för fan, han låg inkallad
nästan halva tiden, han inte vägra bära vapen,
men han ställde så han fick slåss med
skrivmaskin. Jo, för han är begåvad också. Och så
för nå år sen mista han ungarna, han hade
två, dom vart överkörda av en motordåre, en
som visst hade halsat pilsner en vecka i sträck.
Det räckte inte. Hans käring, hon hette för
resten Annika, har ni hört ett sånt djävla
namn, va — tog det så hårt att hon också
sjukna och dog. Så vart han ensam. Han börja
grubbla. Men synd var det, för sällan såg du
en fiskare av hans storhet! Ni skulle sett...!
Vattnet i älven strömmade ganska stritt (för
att vara ett sånt här pinkvatten). På
strand-skravlet och vegetationen på andra sidan kunde
en uppmärksam iakttagare se, att än hade
älven inte nått sin maximihöjd; det var inte
direkt högvatten. Mannen tycktes bli illa
berörd av situationen, han kastade en hastig
blick dit bort, vände sig på klacken — och
råkade då trampa på en kvist, som small
av med oförmodad häftighet. De tre sprang
upp —- och då måste mannen stiga fram och
visa sig. Räv-Hans skrek:
— Men har du skullat se på djävulen — jag
sitter just och språkar om dig! Fan, sa jag,
ni skulle skådat Johan Blom, när han ledde
sin utter oppför Forsarna! Hej! Har det -—
lossnat — nu?
Mannen hajade till — igen. Johan Blom, det
var ju han det, livs levande. Och han tyckte,
att det var otäckt, att denne på ytan levande
yngling stod och sa honom rakt i ansiktet
saker, som han trott sig ha för sig själv.
Lossnat? Å — han hade varit fastlåst i
nånting som inte varit mindre hemskt för att det
varit osynligt. Han — nu kände han det —
hade varit nästan död.
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
